Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

En spritterny HändelseTy Rengel var ingen elak och hjertlös man. Han var en af dessa mångtusendemellanvarelser, hvilka man träffar öfverallt, hvarken goda elleronda, hvarken varma eller kalla, endast ljumma, beskedliga, karakterslösa,oåtkomliga för kärleken likasom för hatet, i botten älskande blott sigsjelfva, men fästade vid sina närmaste af vana och en instinktlik tillgifvenhet,– för resten arbetssama, ordentliga, regelbundet lefvande menniskor,hvilka göra ingen för när, blott man låter dem vara i fred, men engång retade,hämnas med småaktig långsinthet. Rengel hade varit en solid affärs manända tills han blef Råd, eller rättare tills hans fru blef Rådinna. Då kommolyxens dagar, de stora anspråken på ett savoir vivre, som öfverskjöt inkomsternamed tusen rubel årligen. Hvarifrån dessa tusen rubel togos, derombekymrade sig Rådinnan i sin lyckliga okunnighet alls icke; men Rådetgjorde det desto mera. Öfverflödets blomma hade nu, som alltid, buritbristens frukt, och denna frukt, ehuru ännu kart, lofvade att blifva bitternog. Fanns då ingen annan utväg till räddning, än Celestines förening meden man, hvilken hon afskydde? Rengel öfverlade; förgäfves! Oundvikligsyntes, utan detta offer, hans vanheder. Celestine måste med sin lycka betalasina föräldrars misshushållning och hennes far tröstade sig med att denkära dottren dock gjorde ett »lysande parti».Och midt under dessa bekymmerfulla tankar, hvilka, likt tandverk,gnagade på värdens goda lynne, brusade musikens toner lätta, smekande,elastiska, och paren sväfvade öfver salongen efter Labitskys sprittnya ochunderbart vackra Katharinen vals. Och Celestine, den ännu så unga, såleende och varmhjertade flickan, smög sig undan de täta uppbjudningarnaför att hämta andan ett ögonblick. Dyster mötte henne fadren.»Jag har något att säga dig, mitt barn!»»Men min allrabästa pappa, för all del inte en så mulen uppsyn! I aftonär jag så lycklig. Ack om pappa visste!»»Hvad är det om? Man har väl sagt dig att du ser bra ut?»»Inte just det, men … Är det inte rysligt, att jag skall kunna säga mycketmera för pappa än för mamma? Och efter nu pappa ändå skall få veta detförr eller sednare, så …»»Så? … Har man berömt ditt fransyska uttal?»»Nej då … att inte pappa kan gissa! Jag kan omöjligt säga det.»»Flicka! det må väl ingen ha understått sig att …»»Goda, bästa, älskade pappa, jag håller så rysligt af honom, jag kaninte lefva utan honom, ack om pappa visste huru söt och god han är, ochså vacker, så vacker!»5101520253035131