Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035att skyndsamt återvända för att hitkalla sina följeslagare, då plötsligen enklar och välljudande qvinnoröst genom den trånga öppningen tillropadehonom:»Citoyen Louis Philippe d’Orleans, entrez sans peur!»Mr François Etienne Collin Guillemot, kammartjenare hos H. K. H.Hertigen af Orleans, täcktes nedkasta sig på den lappska drifvan och omfattasin herres knän. »Ah, monseigneur!» suckade han bevekligt, »ni harså ofta förebrått mig, att jag hvarken tror på Gud eller djefvulen; nu ser jag,man måste resa till verldens ända, för att lära sig det, men ni har rätt, härhöra vi djefvulens högstegna stämma ropa er vid namn.»»Monseigneur le Duc Louis Philippe d’Orleans,» ljöd åter samma klangfullaröst, »entrez sans peur!»»Vid himlen, det är oförklarligt, … denna röst och detta språk i dennaohyggliga vrå af verlden! Hvilket melodiskt välljud i klangen af denna stämma!Hennes tilltal synes stiga i titulaturen; jag vill bida ännu ett anrop,måhända det erbjuder någon ny variation.»»Pour la dernière fois, Sire, je vous implore, entrez sans peur et sauvez unroi et le bonheur à la France!»Hertigen af Orleans, dåförtiden fransk emigrant och vorden skollärarei Reichenau, trängde med häftighet genom den smala ingången in i hyddan.Efter honom följde på alla fyra Mr François, som under vägen hanngenomläsa tre och ett fjerdedels pater noster, utom diverse ave för yttermerasäkerhets skull.Man inträdde. Förgäfves ville främlingarne uppresa sig. Kojan höll ihöjd från golfvet till kroppåsen icke öfver 5 fot och föga mer än 12 quadratfoti areal. Detta trånga utrymme inskränktes ytterligare af en ansenlighäll af gråsten, som i ena hörnet bildade eldstaden, på hvilken grof tallvedsprakade. Skorstensröret till denna improviserade spisel var ganska kortoch höjde sig obetydligt öfver taket, hvarföre vinden ofta indref rök ochgnistor i rummet och jagade eldstadens hungrande lågor emot de varelser,hvilka i denna eländiga boning sökt sin tillflykt undan den yttersta nordensdödande köld. Tvenne högst enkla bäddar, en bänk, en stol, en kista och ettslags bord med en granithäll till skifva utgjorde de enda beqvämligheternai denna koja, som för öfrigt vitnade om en renlighet, hvilken man hvarkenväntat eller var van att finna i denna aflägsna trakt.Hertigen – vi vilja kalla honom så, ehuru revolutionen då förnekatdenna ärfda titel, hvilken här borde vara känd endast af hans följeslagareGrefve Montjoye och kammartjenaren Guillemot, – sökte med spanande72