Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035nödvändighet, han handlar af högmod, och faller han, så drabbar honomendast högmodets vanliga lön.Näppeligen hade någon af den talrika massa nyfikna, hvilka söndagenden 23 Sept. 1827 efter aftonsångens slut sammanströmmat till den friaplanen invid stadens kyrka, för att åse lindanserskans vågsama promenad,gjort sig reda för denna sanning, hvilken dessutom ej ägde full tillämpningpå den arma Felicias nödtvungna vågstycke. Hvar och en betraktade medhäpen förväntan den fina knappt synbara lina, hvilken allt sedan morgonenvarit spänd ifrån högsta spetsen af den resliga klockstapeln till de småluckorna öfverst i kyrkans torn, der detta började sträcka mot höjden sinlånga smalnande spets med den vaksama tuppen uppå.»Men är den menniskan galen?» brummade en grof borgarebas i folkskocken.»Hon ämnar väl inte ge sig ut på den der trådsändan, som ej serut att bära en katt engång?»»Åh», hördes en gäll quinnoröst säga, »sådana der äro inte så tunga,de äta bara engång i veckan och om den här åt en hjerpvinge i måndags, såkan ni lita på att hon inte smakat Guds skapade grand sedan dess.»»Man kan väga henne med lodbessman», inföll en annan. – »Man harsett henne flyta på vattnet som ett dun», anmärkte en tredje.»Det göra ju alla trollpackor», flinade en fjerde.»Men att så der oförnuftigt våga sitt lif!» mumlade basrösten, den endasom hördes yttra deltagandets milda ord. »Jag slår vad att ungen der blirpiskad att klifva upp, och faller hon, skall vår öfverhet, som tillåtit sådant,ej kunna försvara det hvarken för Gud eller menniskor.»»Hvad är det ni mumlar?» röt fiskalens röst i närheten.»Det syns ni är’ landtkrabbor allihop», skrek en sjömansstämma ur hopen.»Begriper ni inte att trossen der är så svår som ett kabeltåg, långs denkan man ju äntra i mörkret. Det der är bara spolvatten, jag har sett bättre iLondon. En s–ns Holländare skickar sin kajutvakt att stå på hufvudet påtoppen af stormasten. Nå godt och väl, pojken fick ett glas grogg när hankom ner. Det förargade Engelsman, ni skall få höra, det är ett folk som harkrut i sig. Det fanns på skeppet Ocean en supig d–l, som hette Tom. Hanäntrar opp i märsen för att göra som Holländaren, och i marvatten gick hanalldeles förb., jag skall ej säga om det var af whisky eller rhum. Nå godt, hankommer så långt som till bogenbramrån, der tar han öfverhalning och gåröfver stag. Men under seglatsen neråt prejar han an en bardun och ankrarett par famnar från däck. Derpå firar han vackert ner och menar tro på: görefter! Den gången baxnade Holländaren.»102