Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Simeon Levis resa till Finlandepiska lugn, den finska penselns hufvudsak och det enda, hvari här en egendomligskola förmått utbilda sig. För närvarande säges en stark täflan rådahärom mellan norrske och finske målare; en täflan lika naturlig, som denmellan fjället och mon. Det förra är lika lyriskt, som den sednare episk.Man säger att penseln tagit broderlotten i konstakademin. Likväl hannjag kasta en blick på några så sköna och egendomliga arbeten äfven af mejselni Finland, att de måste, såsom de äfven gjort, rikta hela den europeiskaskulpturen med en mängd nya och friska idéer. Medan mejseln i södraoch vestra Europa, hvarje gång den försökt att gå öfver den grekiska plastikenin på den kristna romantiken, mer eller mindre förirrat sig uti detsentimentala, har den rikedom af bilder, hvilka mejseln här lånat ifrån denfinska mythen, lyckats behålla en stor del af sin ursprungliga friskhet. Formernaäro förädlade efter grekiska mönster; dessa gudar ha icke, såsom deskandinaviska, framförallt velat vara kraftiga och derigenom ofta nog blifvithårda. Stridens element träder här i bakgrunden, och man finner snarareett återsken af det odödliga lugn, som strålar kring de grekiska gudarnespanna, men på ett eget skönt sätt förmildradt af resignationen. Dessa finskagudar sakna herrskarens majestät, och bland dem vexer blott en enda titan,som omstörtar verlden, intilldess att han störtar sig sjelf på sitt eget svärd.Men deremot äga de i hög grad mildhetens majestät och tyckas, försjunknai sig sjelfva, hellre drömma om att skapa nya verldar, än att eröfra de gamla.Sedan jag i konstakademin mött två af våra landsmän, som jemte sexeller sju fransmän, tyskar och italienare hitkommit enkom för att studeraSjöstrands och Runebergs marmormyther, skyndade jag till finska theatern,för att der se samme »Kullervo», som jag nyss beundrat i marmorn,framträda på scenen i lefvande gestalt.Jag fann likväl här, som naturligt var, en menniska, icke en gud. Scenenmå aldrig söka det sublima annorstädes än i det menskliga; gör hon det,så faller hon oundvikligt in i det löjliga, och hennes gudar blifva satyrer.Derföre träder också Kullervo, med allt sitt titaniska trots, helt mensklig påscenen och har det förstånd att emellanåt synas liten, för att i verklighetenvara stor. Din tjenare har icke ens i »den rasande Ajas» funnit en störrehjeltesjäl, än uti denne träl med konungablick, som dödar och ödeläggerallt, emedan kedjorna illa anstå hans friborna arm.Språket tycktes mig äga ett grekiskt välljud. Stycket spelades ocksåganska väl, ehuru alltför lugnt och något berättande. Den sydländska lifligheteni gester och handling kunna dessa finnar aldrig lära sig. Din tjenarehade ej ringa nöje att se publiken derjemte. Här applåderades ganska litet,5101520253035261