Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Trollkarlens Dottergestalten en lång stund befunnit sig tätt invid de vandrande, som tagit honomför en öfversnögad stubbe. Så mycket natten tillät dem att urskilja, varskepnaden föga öfver två alnar lång, från hufvud till fot insvept i skinn ochjemnbred till hela sin figur. Under den tättåtsittande hufvudbetäckningenglimmade ett par ögon som eldkol i natten och högra handen vinkade betydelsefulltbortåt skogen. Det var en af dessa sagornas dvärgar, på hvilkaforntiden var så rik, och hvilka så listigt plägade locka irrande vandrare in isina klyftor, för att der offra deras blod till mörka makters välbehag.Främlingen var två och tjugu år, hans mod hade bestått månget farligtäfventyr, äfven detta hade för honom ett visst intresse och vid sin barm barhan ju de två skönt arbetade terzeroler, hvilka följde honom på alla hansresor i södern och i norden. Han återsände skjutsgossen till slädarna föratt tillkalla François och följde gestaltens vink i hopp att i närheten finnaen koja, dit han sedan kunde låta afhämta sina följeslagare.Vägen var högst oländig, full af stenar, gröpper, stubbar, tufvor och drifvor.Framföre rörde sig lätt den lilla gestalten, tätt bakom sträfvade mödosamtfrämlingen, François stretade under tusende utrop af diable! diable! ihans spår och mellan de tre vandrarne vexlades intet ord. Snart hade manpasserat den smala dal, genom hvilken elfven flöt, ett lågt fjäll följde derpåoch på fjället syntes några spridda tallar och dvärgbjörkar hota vandrarnemed än tätare skuggor, än snöyran på slätten. Här kunde François ej längrestyra sig. »För himlens skull, nådige herre, icke ett steg längre! Här tarverld en slut och djefvulen vill locka oss öfver dess gränser in i sin afgrund.»Främlingen gjorde plötsligt halt. Stället syntes honom så hemskt, atthan icke kände någon böjelse, att längre fortsätta vandringen. Knapptmärkte hans ledsagare detta, innan han med lifliga åtbörder och obegripligahäftiga ord pekade på en oansenlig koja vid foten af en fjällbrant, så djuptinsnögad, att endast några ur den låga skorstenen framträngande gnistorhär läto ana en menniskoboning. Hastigt borrade gestalten en öppning idrifvorna och försvann genom den, som hade han sjunkit under jorden.I Torneå och Muonioniska hade man förberedt främlingen på detta slagsboningar, i hvilka dörren är så låg att man på händer och fötter måste krypadit in. Men denna ingång syntes honom snarare lik ett björnide, än menniskorstillflyktsort; skulle han nedstiga deruti? Hvem sade honom, atticke försåtet lockat honom till en röfvarekula, vid hvars ingång han i sinnedhukade och värnlösa ställning skulle träffas af rofgiriga banditers mördarehugg?Nej, ensam ville han icke utsätta sig för en sådan fara, dertill varlikväl hans karakter för beräknande och lugn; – redan stod han i begrepp510152025303571