Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035hört af den vansinnigas skräckfulla rop, hon hade svimmat vid hästarnesskyggande och hämtade sig derföre utan svårighet. Snart hade kaptenensömma skämt återkallat rosorna på hennes kinder, skogen var så vacker ochdoftande, den ensliga vägen så romantisk, att Cecilia inom få ögonblickglömde den lilla skrämseln, hvars rätta orsak man doldt, och kände sig återsäll vid sin älsklings sida. Tyst och tankfull satt öfversten; desto mer jollradede älskande.»Se,» sade kaptenen i det han lekte med vigselringen på den skönabrudens finger, – »hvilken sällsam naturens lek! Ditt venstra ringfinger ärlika kort som lillfingret.»»Det betyder att min lycka i kärlek skall blifva ganska kort», skämtadeCecilia.»Tvärtom, det betyder att du på detta finger ej har rum för mera än enring, liksom i ditt hjerta ej för flera än en make.»»Är du då så viss derpå? … jo, förlåt, förlåt, du är det ju? Men säg, Carl,huru långvarig skall vår sällhet blifva?»»Evig, min Cecilia, evig som vår kärlek.»»Men det säges, att jordens evighet är stundom ganska kort. Om dentill exempel ej varade längre än en dag?»»Hur elakt du kan skämta! …»»Förlåt, Carl! Jag känner mig så underlig till sinnes, sådan man plär varaförr än något händer, som man icke väntat. Vet du, det är något hemskt idenna skog, det är löjligt, men jag erfar precis samma känsla, som när enspindel kryper på min hals.»»Det är något af dåningen quar i nerverna. Sådant ger sig, min älskade!Se på dessa majestätiska furor, hur de stå som mythens jättar höga, orubbliga,och tyckas med sin hjessa trotsa himlens ljungeld.»Och bruden såg mot skogen tyst och aningsfull, men vände sen sittklara ömma öga mot sin älskling, mot sin lifstidsvän. Af hvad de båda sade,hörde quinnan bakpå vagnen ingenting, ej heller märktes hon af dem somsutto inuti. Men den som kunnat lyssna till de brutna ord, hvilka stundomgingo öfver den olyckligas läppar, den hade kanske anat, att det för öfverstenoch hans barn varit bättre att åka öfver bristande is med brådjup under,än så som nu åka med kärlekens lycka inuti och vanvettets hat bakpå derasilande vagn.»Jaså,» mumlade den galna, »han vill ej ge mig igen mitt barn. Hansitter der med barnet af den rika fröken, som utträngde mig. Kors så roligt,han tänker visst: låt maskarna i jorden äta Lotta Lennings flicka, hvad angår146