Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Salig Fänrikens Tofflorterade symboler för fänrikens verksamhet, som vapen och medaljer, inte får någon uppmärksamhet– den riktas i stället mot de slitna tofflorna som symboliserar hemtrevnadenoch isoleringen från omvärlden (ibid., s. 111 f.). Gåtan med tofflorna antar tvångsmässigaproportioner för Pehr Karbin, vilket möjligen får illustrera hur svårt det är att stå utmed osäkerhet för personer som tror att världen är rationell (ibid., s. 112 f.). Tolkningarnaär inte genomgående odiskutabla, men däremot är det lätt att hålla med Sarjala när hankonstaterar att Topelius skräckromantiska medel är effektiva när de kombineras med denhemtrevliga och trygga miljön och med spänningarna mellan släktingarna. Han noterar attdet inte enbart är spökandet som får dem ur balans, utan också frågan om arvet, som deskiftar innan de vet om det över huvud existerar (ibid.).Sarjala observerar att berättarsituationen bildar ett slags ramberättelse som lyfter framspökhistoriernas underhållande funktion. Ett exempel på detta ser han i den unge mansom vill lära sig konsten att buktala, eller »tala i magen» som Topelius uttrycker det, föratt kunna bidra till underhållningen. Det vore »en liten angenäm förströelse om vinterqvällarna,att tillställa ett stycke spökeri i sängkammarvrårna» (s. 207 f.; Sarjala, Salonkienaaveet, s. 69). Sarjala förmodar att »Salig Fänrikens Tofflor» utspelas i Tavastland,eftersom herrgårdsnamnet Lahdentaka förekommer norr om Tavastehus (ibid., s. 115).Att miljön är tavastländsk är sannolikt, men eftersom Topelius eftersträvade det typiska,inte det specifika, är det inte troligt att han ville anknyta till en specifik miljö. DetLahden taka som Topelius omnämner i Finland framställdt i teckningar (ZTS XII, s. 241)är dess utom ett stort gods med medeltida anor, i motsats till novellens relativt anspråkslösaherrgård.Bortsett från spökeriernas underhållningsvärde och det moraliska missnöje Topeliusägnar Pehr Karbins rationalism är det familjelivet och familjemönstren på Lahdentakasom han uppmärksammar, grundligt och omsorgsfullt, och försörjningsvillkoren. De smådetaljupplysningarna i novellen samlar sig till en sociologisk studie av en högreståndsfamilji inlandet. Familjefadern, majoren, är död och familjen på Lahdentaka består av majorskan,hennes tre döttrar och hennes ogifta och av allt att döma litet äldre svägerskaGrete Charlotte. Denna framstår som hushållets klippa och kunskapsförmedlare, med behovav att markera sin ställning som familjemedlem, inte tjänstefolk (s. 189 ff.). Majorsfamiljenär adlig (dottern omtalas som »landsfröken», s. 202). Även om huset betecknassom rikt (s. 202) är herrgården liten – rättaren kommunicerar direkt med ägarinnan(s. 200) och döttrarna måste placeras på äktenskapsmarknaden (s. 193). Den äldstas giftermålmed en ofrälse possessionat är en mesallians (s. 202); bruden och hennes mor tröstarsig med att han är lätt att styra (s. 205), välbärgad och bosatt i närheten (s. 188). Detsista var inte oväsentligt.Familjebegreppet är tänjbart, med oförsörjda släktingar (Grete Charlotte) och klienter(fänriken) inneboende. Familjen omfattar också de tre systrarnas kusin Pehr Karbin, somtillbringar sina permissioner på Lahdentaka. Karbin är tydligen föräldralös och obemedlad– i annat fall hade han sannolikt varit kadett och fått sin utbildning vid Finska kadettkåreni Fredrikshamn. Fattiga officerssöner som tog värvning vid Finska gardet blev fänrikarpå fyra år, eller bara två om de var adliga, och därefter låg karriären öppen för dem(Torsten Ekman, Finska gardet 1812–1905 2006, s. 58; August Schauman, Från sex årtiondeni Finland 1922, s. 14). Possessionaten Gröns roll är att vara nolla. Han är inte bara lindrigtbegåvad, utan också komiskt vulgärt uppklädd (s. 204 f.). Synpunkter på fördelarnamed beskedliga äkta män hade Topelius anlagt redan några år tidigare, när fästmöns systerhade en välbärgad beundrare: »Nog [Visst] komme Thilda i lyckliga yttre omständigheteroch kanske ej så olyckliga inre, ty mannen ser ut att wara både godhjertad och efter-15101520253035333