Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Herminas BekännelserVid fjorton år såg jag ej ogerna en rödblommig Handelsexpedit medstora mustacher, stärkta manchetter, en utmärkt väl sittande frack och enstor kråsnål med oäkta stenar i chemisetten. Det var han som gaf mig ensuperb theaterkikare, sade att jag talte fransyska utmärkt väl och behandlademig som en stor flicka. Men sedan blef han alltför näsvis och begärdeen kyss af mig på ett slädparti. Jag märkte att han likväl höll mig för ett barn,och alltsedan kunde jag ej tåla honom.Vid femton år fantiserade jag stundom om en af mina lärare i pensionen,men han var … gift. Jag läste den tiden romaner utan allt val, och kärleksromanerhelst af alla. En afton kom jag hem med »Amalia von Mansfeld»under kappan och när man morgonen derpå bar upp kaffet i mitt rum,brunno ljusen med långa vekar och jag hade knappt tid att hälla i gräddenoch mottaga hvetbrödet, emedan jag just befann mig midt i tredje delen afden förföriska boken.Vid sexton år kom tomheten i mitt lif.51015IV.En kolmörk Novemberafton vid nattens inbrott hördes i staden den dåfvaolycksbådande klangen af klockorna i tornet: elden var lös i gården invidmina föräldrars. Allt störtade till för att släcka och berga, man gjorde sittyttersta, men utan framgång. Stormen rasade fruktansvärd och framdrefgnistor och skyar af rök öfver vår gård, der vi, skrämda och förvirrade, medängslig omtanke sökte begagna de få minuter vi ännu hade öfriga, innan alltstod i ljus låga äfven hos oss.Jag skyndade ut med mina noter, mina ringar och mitt brefskrin, detenda jag hunnit berga. Lågan hotade att kasta sig öfver vårt hus nästintill.Då framstörtade tvenne okände ynglingar, den ena mörk, den andra blond.Den blonde klättrade som ett lodjur upp på taket af vårt hus och var denförste, som lyckades betäcka hela gafveln med brandseglet, hvarefter hanfattade posto öfverst på åsen och oupphörligt begjöt seglet med de vattenmassor,man räckte honom. Den mörke öfvertog kommandot vid denstörsta sprutan. På engång hördes ett anskri: »den döfva 90-åriga gummani vindskammaren!» – »Hundra silfverrubel för ett menniskolif!» bjöd denmörke. Två sjömän försökte, men återvände snart; »det är omöjligt», sadede; »trappan brinner». Den mörke fattade en lång brandkäx, reste denmot väggen, klängde upp och försvann genom det sönderslagna fönstret ivindskammaren. En minut förgick efter en annan och alla de kringståendeskinder voro snöbleka.2025303557