Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035Jag dolde den egna förundran, denna handel väckte hos mig; Joachimhade aldrig haft godt om verldens mammon. Emellertid väntades han förgäfvestill middagen. I hans ställe inträdde den redan återställda Beata.Hennes kinders rosor voro återkomna, men borta var ögats skimrandeglans, borta voro förklaringen, madonnalikheten, det himmelska, somförut genomstrålade hennes väsende. Rädd, blyg och sluten, men likväl såintagande äfven nu, bad hon mig med få främmande ord vara välkommen.Jag kände mig rörd, kände att jag ägde en orättvisa att godtgöra. »Ni är dåej ledsen på mig?» frågade jag.»Hvarföre skulle jag då vara ledsen på er?» sade hon godt. Jag märkte,att hon visste intet af det nyss förflutna.Förflutna voro emellertid den natt och den morgon, hvilka, likt fackloröfver en kolsvart afgrund, kastat en oväntad ljusglimt öfver förr ej anademidnattsdåd. Och i samma mån brottets dolda stigar delvis ljusnade, i sammamån föll en tvekande skugga öfver tvenne män, hvilka det borgerligasamhället hittills utan misstroende betraktat som oförvitelige inför lagen.Men just denna tvefaldiga skugga var härvid den vilseledande, den för detopartiska ögat mest betänkliga, och ovillkorligt framställde sig den frågan:hvilken af de två är niding inför gudomlig och mensklig lag? Och åter kundeinvändas: måhända ingendera? Måhända båda? Och med allt detta kundelikväl en tvekan uppstå: hvem säger att icke komministern hade rätt, atticke allt är ett hjernspöke af en nattsvärmande fantasi? Sålänge det ickeblifvit bevisligen utredt, 1:o) att den aflidnes anförvandter icke anammatpenningarne – ty deras tillvaro vid dödsfallet syntes afgjord – och 2:o) attkyrkoherden dött en våldsam död, sålänge måste hvarje bestämdt omdömei saken synas förhastadt och oberättigadt.Med otålighet afbidade jag derföre provincialläkarens ankomst ochgjorde under tiden en resa till det vackra och med verklig lyx bebygdaRanta mäki, dit ledsagande Beata, den älskeliga, nu alldeles icke öfvermenskligasomnambulen. Stället hade ett mycket gladare och trefligareutseende, än den dystra prestgården, och man såg på flickan, dess huldagenius, att det skygga och främmande i hennes väsende till större delenförsvann under detta gästvänliga tak. Mormodren, en krasslig gumma om70 år, hade i anletsdragen föga likhet med dotterdottren. Hennes sydländskadrag hade ett skarpt och markeradt utseende, men, ålder och lidandehade betydligt förslappat uttrycket i dem, och man märkte lätt, att gummanssjälskrafter voro i starkt aftagande. På min med så mycken delicatess,som möjligt, framställda fråga om penningarne, bekräftade hon på det be-28