Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035sigtigt nedsteg på linan tätt derunder. Höjden var så betydlig, att manej kunde urskilja hennes anletsdrag; dock trodde sig de af allmänheten,hvilka på lindanserskan riktade sina stora skeppskikare, förmärka en skiftningi hennes hy vid stigandet på linan. Emellertid förblef hennes hållningfast och säker; hon helsade åskådarne med en slängkyss och började promenaden.I sjelfva verket var anblicken af denna vandring sådan, att den måsteföljas med det mest spända intresse. Den redan sjunkande solen frambrötur molnen i sydvest och bestrålade lindanserskans smärta gestalt och brokigadrägt, der hon steg för steg framflyttade sin sidensko på den trådfinalinan, som spänstigt undanvek för hvarje rörelse af den lilla fot, som tyngdehenne. Felicia hade tagit balancerstången i högra handen och gjorde medden de mest behagfulla rörelser; hon hade ännu mod att skämta i dennasvindlande höjd, der en enda ouppmärksamhet, en enda förfelad rörelseskulle utan räddning ha nedkastat henne mot den hårda steniga markenfem och sjuttio alnar under hennes nuvarande bana.Kommen midt på linan, der denna sänkte sin spända båge djupast nedåt,stadnade hon plötsligen.Sorlet under henne tvärtystnade af häpnad. Hr Casper reste sig häftigtupp och vinkade åt henne att fortsätta.Man kunde ej se hvarthän Felicias blickar riktades, men genom kikarnetrodde man sig märka ett muskelspel i hennes ansigte. Hon syntes förvirrad,obeslutsam.»Vinden har tagit henne,» hviskade någon i hopen, »nordan blåserfriskt och vill kasta henne af linan. Se bara huru hon vacklar, det der gåraldrig väl.»Men ehuru man verkligen hade skäl att förmoda en fara af detta slag,inträffade ej den fruktade olyckan. Långsamt och försigtigt satte sig Feliciaåter i rörelse, tillryggalade den andra hälften af linan lika så lyckligt som denförsta, uppsteg på spetsen af klockstapeln och fästade vid tornspiran denljusröda sidenflagga, hvilken hon dittills burit i venstra handen.Mängden utbrast i ett skallande hurrarop och sedlar och slantar regnadepå pajazzos tallrik.Lugnad af framgången, betraktade hopen obekymrad och stojande återtåget,som likväl gjordes svårare af den omständighet, att solen nu skenden vandrande rakt i ansigtet. Tjufpojkarna gingo så långt i näsvishet, attde sprungo rätt under linan, utsträckte sina händer och ropade, att de villetaga lyra om mamsellen bara ville hoppa ned.104