Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

VargenDet är icke feghet att känna sitt hjerta slå med hastigare slag, när mannalkas ett afgörande ögonblick. Den tappraste krigare erinrar sig stunder,då blodet vikit från hans kinder; men den modige mannens kraft förlamasicke derföre; hans arm lyder hans vilja; faran har för honom ett hemlighetsfulltbehag. Hvarföre står man med så rysande glädje under en åsksvarthimmel, när dundret rullar rätt öfver ens hufvud, när knallen följer tätt efterljungelden och man tydligt känner, att den lilla droppen af ett jordelif i enenda blink kan vara förspilld i evighetens gränslösa ocean? Icke af trotsigtöfvermod glädes man att stå der, hvarest vanmakten af all mensklig kraft äruppenbar; men deruti ligger det berusande i faran, att i samma ögonblickman är redobogen att kasta bort sig sjelf, står man upphöjd öfver sig sjelf,och bräckligheten af lifvet upphör att oroa föreställningen i samma stundman med gladt mod prisgifver åt förgängelsen hvad henne tillkommer.Herr Lars kunde ej dölja för sig sjelf, att han ju utsatte sig för ett vådligtäfventyr i striden mot en bof, om hvars jättestyrka och förtviflade modhan ingalunda var okunnig. Af billig försigtighet laddade han sina små förträffligarespuffertar, den ena med kork, och den andra med kula, pröfvadeflintorna mot nageln samt instoppade kamraterna en i hvardera fickan af sinmörkgröna frisöfverrock. Så rustad, bidade herr Lars Salomons ankomst.Redan längesedan hade det stora väggurets slag dernere i salen, förnimbaraända upp i adjunktens kammare, förkunnat hvilotimman, kl. 9, då heladen lilla prestgården höstetid vanligen slumrade godt. Vårdslöst utsträcktpå sin bädd, tände herr Lars sin tredje pipa och bidade Salomon, som alltännu lät vänta på sig.Nu hördes ett buller på vinden och herr Lars for upp. Men nej! det varvinden, som slog mot väggen en lossnad lucka. Derpå blef det åter tyst ochman hörde fickurets sakta knäppning på skrifbordet.Klockan slog tio. Ett prasslande hördes i rummet. Det var råttor, sombanade sig ginvägar genom golfvet.Ett vidrigt uthållande klagoljud tillkännagaf att den hvirflande stormenfunnit inträde genom några obekanta hål i väggarna af det åldriga huset.Klockan tre quart till 11 hördes ändtligen Salomons varsama steg uppförvindstrappan. Herr Lars kunde icke återhålla ett smålöje när han såg dengamle inträda i strumpfötterna bärande stöflorna i ena handen och blindlyktani den andra.Adjunktens munterhet upptogs icke väl. »Nå nå,» menade Salomon,»skrattar bäst som skrattar sist. Kanske skulle jag lunsa uppför trappan imina becksömmare och väcka hela huset? Nehej. Jag var i min ungdom5101520253035115