Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Herminas Bekännelser.I.Nu vet jag hvad sorg är och hvad glädje är, nu känner jag dem båda så väl.Hvad jag förr ej anat, det blef mig på engång så himmelskt klart och efterden stunden var jag en annan än jag fordom var.När jag var barn, var jag så glad. Jag kunde skratta mig sjuk när minkattunge spatserade i strumpor och skor, jag skrek af förtjusning öfver detförgyllda papperet kring en karamell. Men ofta gret jag öfver ingenting. Jagvar så häftig, så lätt retad. Jag kastade min enda silfverpenning i sjön för detjag ej fick ge den åt en tiggarflicka och alla mina skrifböcker flögo i brasanför det man sade att jag skref krokiga B’n. Ett styggt barn var jag, ett ganskabortskämdt barn, ty man höll alldeles för mycket af mig der hemma.Derpå kom en tid, när jag hvarken var liten eller stor. Leka kunde jag ejmer, ej heller sitta och vara förnuftig med de stora. Jag passade för hvarkenstora eller små och jag skulle varit mycket häpen öfver mig sjelf, om jag ejden tiden läst så flitigt, fransyska, tyska, historie, geografi, mathematik, romaner,verser, korteligen allt möjligt, och dessutom christendom en timmei veckan. Ack, tänkte jag, om jag redan vore stor, som de andra, finge dansapå de stora balerna och kika från logen på spektaklerna! Ett sällt lif vore det.Det gick ett år som det kunde, jag märkte att jag var stor, som de andra.Men icke derföre glad. Det hade blifvit så sällsamt inom mig, jag viste ejhuru. All verlden var så fattig och tom för mig. Det som nyss var min glädje,det var blefvet så utan all betydelse nu, jag hade förlorat min glada ro ochen längtan utan mål och namn hade fått makt öfver mig. Drömmande gickjag i salarna, der jag lekt och jollrat; der var allt sig likt ända till minsta pall,men jag sjelf var ej mer mig lik. Allt var mig så likgiltigt och jag kunde ejengång gråta öfver att jag var så ensam i verlden och att ingen förstod dentysta tomheten i mitt bröst.51015202553