Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035ken och hans tofflor, desto svårare hade han att värja sig för tanken på enöfvernaturlig tillgång härvid. Hundrade gånger belog han sig sjelf och sökteatt stämpla hvarje ertappad tanke ditåt som skrock och käringprat, men förgäfves.Det korthus, bygdt på den lösa sanden af en antagen jargon, hvilkethan kallade sin öfvertygelse, blåste oupphörligt omkull vid påstöten af denvidskepelse, som är så djupt rotad i menniskolynnet och blott kan besegrasaf en verklig bildning, icke af den skenfagra ytlighet, som vanligen prunkarmed detta namn. Pehr Karbin var ett talande bevis härpå. Han hade icke nuförst blifvit en skrockfull man; det var blott den tunna skorpan af fritänkeri,som blifvit rubbad af några till utseendet oförklarliga händelser och låtithans rätta för vantron värnlösa väsende framstå i sin sanning.Händelsen med de åttas qvartett uppe i vindskammaren om brölloppsnattenvar och blef för fältväbeln oförklarlig. De öfriga unga herrarne hadesamtliga stadnat i den tron, att någon gömt sig ute på vinden för att gäckadem och att denne spefågel, – antingen flicka eller ej – lyckats kommaobemärkt undan. Pehr var af andra tankar. Han hade redan märkt, att deticke stod rätt till vis-à-vis salig fänriken, och han läste full sanning i flickornasförvånade miner, när man följande morgon drog på den strängen,att det varit de, som tillställt upptåget. Han gick derföre något mystisk tillmods, oviss hvad han egentligen skulle tro. Men sjelfva denna ovisshethade något lockande. Han kunde icke vända sina tankar från fänriken ochhans qvarlåtenskap, samt beslöt derföre att företaga ett jagtparti åt Nilsiäskogen till, i den dubbla afsigt att förströ sig under tomheten på Lahdentakaoch att, om möjligt, söka få någon spaning på fänrikens försvunnatofflor.Läsaren torde nemligen erinra sig, att unge Murin lösligen omtalat ettpar kuriösa tofflor, dem han sett hänga på gärdsgårdsstörarne vid ett torpi besagde skog. Pehr Karbin kunde väl ej begripa huru och hvarföre fänrikenstofflor skulle blifvit förda till denna besynnerliga hedersplats närmareen mil från Lahdentaka, men på beskrifning kunde det ej gerna vara någraandra än de sökta. Alltså tog nu fältväbeln jagtbössan på axeln, skjutväskanvid sidan och sin jagthund, den trogne Espartero, i följe samt marcheradetidigt en måndagsmorgon kl. 5 genom pil-alléerna ut genom Lahdentakagrind.Det var en vacker höstmorgon. Löfträden stodo nu i sin mest lysandeskrud med de många olika färgskiftningarna mellan grönt, gult och rödt,skogen doftade och fåglarne sjöngo – ty äfven hösten har sin doft och sinfågelsång, fastän de förbises för det poetiska krimskramset om våren. Man212