Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035Jag var ju så ung; huru kunde jag undgå att finna behag i nöjen ochglans! Man höll så innerligt af mig, man bar mig på sina händer, man gjordeallt för att bereda mig glädje i lifvet. Hemma och ute smickrade man mig,man sade mig att jag var vacker och älskvärd, man spådde mig sällhet ochkärlek öfverallt. Bannades jag för mina fel, så var det på lek, och strax derpåbad man om förlåtelse för det man bannat mig. Och jag var ju blott en svagflicka, jag måste ju blifva fåfäng, egenkär, anspråksfull. Likväl hade jag förställningnog att ej låta märka det; man kallade mig god och anspråkslös.O hvad man misstog sig!Älskad och afundad, flög jag från nöje till nöje och återvann derunderen del af min fordna glädtighet. Balerna, stundom roliga, stundom tråkiga,upptogo mina tankar med toilettbekymmer, jag dansade gerna, eller troddemig göra det. Jag sjöng på concerterna för sken skull i chörerna, jag excelleradei subrettroller på sällskapstheatrarna. Jag jollrade vid thébordet medinbilska ungherrar, jag tillegnade mig den goda tonens hjertlösa quickhetoch toma frasmakeri. Men allt detta förmådde icke gifva mitt lif ett måloch fylla den oändliga tomheten inom mitt bröst. Ju gladare jag varit omdagen, desto sorgsnare var jag sedan på min tysta kammare, när hvilanstimme kom. Efter genomvakade nätter kunde jag ej sofva, det outsägligainom mig gaf mig ingen ro, jag lutade mitt hufvud mot kudden och gret.Då blef det åter bättre och tårarna föllo som en himmelsk dagg öfver mittsjuka hjertas brännande ödemark.Tidigt trodde jag mig veta hvad kärlek var. Ännu icke tolf år gammal,hade jag förälskat mig i en aktör, som var den sötaste Fridolin man villese. En morgon förklarade jag högtidligen att jag ville bli aktris. Min morskrattade. I detsamma gick min Fridolin förbi. Han, som var så vacker påscenen, så röd och hvit som hallon och mjölk, han såg i det klara dagsljusetblek och askfärgad ut, ja man kunde tydligen upptäcka att han varkoppärrig. Jag häpnade grufligen och min böjelse för theatern var med ensförbi.Vid tretton år bytte jag ögonkast med en kadett. Han var så smärt ochvacker i sin tätt åtsittande uniform med de ljusblåa revererna. Jag koketteradehvad jag kunde och klädde mig i de färger, han berömde. Ofta dansadevi hemma hos oss efter pianot, alltid valsade han med mig sex eller åttagånger på qvällen, och hvar gång fyra slag kring salongen. När han reste,skref han en lång vers i mitt album och gaf mig en ritning, som föreställdeen ridande Tscherkess, men till gengåfva gaf jag honom en blyertspennamed perlarbete. Sedan träffades vi aldrig mer.56