Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

BrudenLöfsalen är tom.Ingen lefvande synes på gångarna.»Cecilia, min dyra älskade! Cecilia! Cecilia!»Intet svar. I parken var så tyst, så fridfullt, som i en blomklädd graf. På afståndhördes då och då en ton af den glada dansmusiken, och stundom foren vingad nattfläkt genom lunderna och skämtade med löfven, som rördesmot hvarandra i sakta sus. Och på blad och blommor och löf och gräs ochstjelkar och stammar glimmade daggdropparne i månskimret, som stillamed sin himmelska glans begjöt den sköna nejdens halfslöjade behag.Kaptenen trodde först att hans brud hade lekt kurra gömma med honomoch letade derföre ifrigt mellan häckar och trän. Flera gånger berördehan den förr omtalda åldriga björken. Om en aning då hade sagt honom:se upp! då hade det kanske sett annorlunda ut med hans sällhet på jorden.Men alla tecken och aningar tego denna rysliga dag. Kaptenen iladeförbi …. .Hastigt föll det honom in, att det var just här han för få timmar sedanefterletat upphofvet till det hemska skratt, som afbrutit samtalet mellanhonom och hans svärfar. En oförklarlig ångest fattade honom vid dennaerinran och han skyndade in, i hopp att finna Cecilia återvänd till salongen.Hon fanns icke der. Ingen hade sett henne.Knappt hade kaptenen lemnat löfsalen, förrän det åter prasslade i löfven,en mörk skepnad nedklättrade från trädet och bar i sin famn en orörlighvit gestalt. Snabbt ilade den mörka bort genom skuggorna och från ruinernahördes strax derefter grus som ramlade och ljudet af en på sina hakargnisslande dörr af jern.Kaptenens blekhet och ängsliga frågor väckte snart uppmärksamhet isalongen. Man samlade sig i grupper, musiken tystnade. Hvar är bruden?frågade man. Bestörtning målade sig på alla ansigten.Med kaptenen i spetsen och försedda med facklor och lyktor skyndadegäster och hemfolk ut i parken att söka. Inom få minuter var den nyss sålifliga salen tom och ljusen flämtade för luftdraget genom de öppna dörrarne,men genom fönsterna såg man parken i de mest olika riktningar genomkorsadaf irrande ljusskimmer.Klockan var 10 på aftonen när Cecilia saknades. Man sökte hela natten,man förtrampade trädgårdens blommor och parkens gräs, det fanns icke enquist som man ej undanböjt, ej en vrå som man ej genomsökt, man haderopat den saknades namn in i de mörka källrarne af ruinen, man hade medångest letat hennes kropp i dammen … förgäfves! När morgonsolen i sin5101520253035151