Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035under skuggan af dadelpalmen och pisangen, – de skulle ej finna friden,innan de funnit hvarandra.Och om tvenne varelser föddes för hvarandra, den ena i torparkojanoch den vildaste ödemark och den andra i konungaborgen och civilisationensmest lysande kretsar, – de skulle ej trifvas rätt i lifvet, innan de funnithvarandra.Ty den store anden utsänder själarne parvis att omklädas med kropparaf stoft. Två och två nedstiga de till jorden och byta dervid hjertan, så atthvar och en af dem sedan känner något främmande i sitt bröst och omedvetetsöker återfinna sitt eget, hos den syskonsjäl, åt hvilken han bortgifvitsitt innersta. Och det lyckas några få, när den store anden låtit dem födasi hvarandras närhet, eller när de, efter långt sökande, finna hvarandra derde minst förmodat. Men de vida vägnar flesta födas långt ifrån hvarandra,i andra trakter och under andra himmelsstreck, ja stundom i alldeles motsattadelar af jorden, så att den ena har middag när den andra har midnattoch den ena skälfver i vinterköld när den andra försmäktar i sommarqualm.Sådana väsenden äro dömda till ständig splittring och ofrid med sig sjelfva,emedan de ej återfinna den helhet, efter hvilken de ständigt törsta ochsucka. Ofta tro de sig hafva funnit sin syskonsjäl och göra då val, dem desedan betala med ett helt lifs bitterhet. Än oftare förfalla de i liknöjdhet ochegoism och tro sig ha funnit sällheten, emedan de begrafvit sin innerstalängtan i djup glömska; men dem tär matken i de tysta ögonblick, de ledasvid lifvet och tråna efter något, för hvilket de intet namn veta. Då kasta desig öfver jordens goda och rycka deraf åt sig så mycket de förmå; men sällhetenslingrar som en ål ur deras händer, i siden och guld, vid pokalen ochdet kräsligaste bord, äro de fattige, oförnöjde, olycklige, det främmandehjertat har ingen frid i deras bröst och de gå bort från jorden utan att hafunnit den lycka, efter hvilken de fikat och hungrat sitt lif igenom.Men ingen af dessa är så djupt att beklaga, som den, hvilken engång iverldens yttersta hörn, många hundrade mil från sin födelsebygd fann sinsjäls drömda maka, och likväl vände sig bort från henne och gick att sökasällheten annorstädes. Sitter han än i purpur och krona, hör han verldenprisa sitt namn och ett stort och mäktigt folk lyder hans vink och bud, sågifvas måhända ögonblick, när han hellre stode på det ensliga snöfältetborta i den yttersta norden, gömd för verldens blickar, gömd och glömd afalla, utom af en, – af den, som han engång så grymt förskjutit.Läsare, vill du höra en historie om trollkarlens dotter?68