Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Vargenprest, lös jernen från min medja och förbannelsen från mitt hufvud ochsäg sedan: bättra dig! Den som är slagen till en slant, han … ni förstår. Jaghar ock varit god engång, fast det är mycket längesedan. Men ett kainsmärkevar satt i mitt anlete; jag måste ju göra heder åt det öknamn, man gafmig, åt den stämpel naturen påtryckt mig. O jag var en man för kriget … jagmördade der för äran. Men för freden dugde jag platt icke. Att dränka skrinnandegossar, att råna värnlöse resande, fy det var lumpet! Icke stort bättrebragd var att lura en slö gubbe på hans penningar och tända hans gård nattetid,för att genom farans afböjande tillisma mig hans förtroende. Det endasom anstod vargen, var kyrkorån, ty der var en blodlös, men förfärlig kampatt kämpa med nattens spöken och med samvetets. Men i den dödskallagriften, lefvande inmurad bland de murkna kistorna, bland benranglen ochråttorna, hvad grundade vargen uppå? Månne på ånger och änglafromhet?haha! I sitt sinne hvälfde han planer att bränna städer, att förgifta allmännabrunnar, att till hälften afsåga broar, att hugga lömska vakar på isvägarna,att tända falska fyrar vid kusterna i stormnätter, att antända sädesfälten, attihjälknifva boskapshjordarna, att, om möjligt, föra pesten i landet. Ochallt detta blott för det att menniskorna från barndomen utstött honom ursin krets för hans ansigtes skull och för det ingen varelse på jorden sagt tillhonom: varg, det klappar dock ett menskligt hjerta i ditt bröst. Kom ochblif vår broder, äfven du!»»Kyrkans sköte står dock alltid öppet för den ångerfulle.»»Hvad båtar det att säga åt den ihjälfrusne: kom, den varma brasanväntar dig! Vill du håna mig, prest? Vet då, att icke ohämnad förgås vargen.Kyrkobygnadsfonden, samlad i många år och utgörande öfver 2 000 riksdaler,stal en af mitt band från dig och din svärfar i onsdagsnatt. Akta digför kontraktsprosten, min välärevördige vän! Innan veckans slut vill hanhafva redovisning. Det var det jag ville säga dig. Jag önskar ett gladt möte.Farväl!»Och fångkärran rullade af söderut.Under detta samtal hade solen sänkt sig allt längre nedåt skogstopparnai vestnordvest. Lena, den unga makan, satt med sina föräldrar på kullenoch bidade mannens återkomst. Tankfull stötte hon med gamla pastornskäpp mot kyrkans grund. Sannolikt hade några stenar lossnat genom kälanspåskjutning, ty det behöfdes ej mer än dessa svaga stötar, för att komma ettlitet stycke af grundvalen att lossna och rulla ned utför backsluttningen. Tillsin förvåning märkte Lena bakom det ställe der stenen suttit icke kalk, sandoch andra stenar, som man väl bordt förmoda, utan ett ihåligt rum. Nyfi-5101520253035125