Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035tillycka dess döende ögon. De sågo lyckliga och lugna ut; fjerran hörde debruset af lifvets vilda strid, men den nådde icke deras hjertans frid. Och närsolen sjönk i vester och dess rödlätta strålar skimrade i den unga makansögon, då sågo de båda lyckliga småleende på hvarandra och tackade i sinatankars sällhet Gud.Men uppför backen såg man nu den krye gubben Salomon klifva medraska steg. Numera utnämnd till kyrkoväktare i den under vintern dödeinvalidens ställe, var Salomon t. f. pastors högra hand och framlefde en gladoch lycklig ålderdom.»Nere på vägen är någon, som vill tala med herr L – ursäkta så mycket,med unge herr pastorn, och kan pastorn gissa hvem det är? Jo hvem annanän vår gamla vän vargen sjelf.»»Gå för all del ej till den grymma menniskan!» bad den unga frunbevekligt sin man.»Lugna sig, kära fru», tröstade Salomon. »Det vilddjuret är icke löstoch ledigt nu som i höstas när herr Lars – Gud förlåte mig, jag kommerdå aldrig ihåg – när unga pastorn och jag handskades med honom vidkyrktjufnaden. Den gången blef han likväl knäckt, måtro; jag mins huruynkelig han var, när han andra morgonen tillika med sina värda kamraterframdrogs ur råttfällan och förpassades raka vägen till häktet i Hämeenlinna.Och fast han den gången rymde och sedan om vintern rånade iHollola och ihjälslog en karl på Heinola marknad, så blef han ändtligenknipen i förrgår vid ett inbrott i Längelmäki och sitter nu väl jernad i fångkärrandernere för att göra en lustfärd direkte till Sveaborg.»»Men gå ej honom för nära, bästa Lars ….»»Var lugn min vän. Vargen bär nu nosgrimma. Och att betrakta brottet,är ofta lärorikare, än att betrakta sjelfva dygden.»Herr Lars gick och fann på vägen en fångkärra, belastad med en i jernom medjan och bultar om handlofvarna fastsmidd missdådare, i hvars trotsigagrymma drag man vid första ögonkastet igenkände fältväbeln Kallinen,vargen. Om det långa samtal, som nu uppstod mellan herr Lars ochdenne förhärdade bof, vet man allenast, att presten i de mest bevekligaordalag förmanat fången till ånger och bättring, men förgäfves. Och slutligenhar vargen afbrutit förmaningarna helt tvärt.»Håll inne med edra trasiga moraler,» har han sagt, »de studsa tillbakafrån mitt bröst som vattendroppen från ett glödande jern. Hur ädelmodigtatt ropa till den drunknande: hvarför höll du dig ej på det torra? eller: tagfast i molntoppen der, som seglar en half mil öfver dig upp i luften! Nej124