Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035Men då furan intet svarar, utan blott en stygg mask från den krälar nedpå den vansinnigas mörka hår, stiger hon häftigt tillbaka, liksom stungen afen orm, och ropar så att det skallar i skogen: »jag frågar dig, trolöse usling,hör du, jag frågar dig inför himmel och jord och på domedag: hvad har dugjort af mitt barn? Svara, hvad har du gjort af min lilla flicka, min själs engel,min Clara Lovise?»Och då furan ändå intet svarar, utan tiger som en död, och endast morgonvindenbrusar med dystert alfvar genom skogen, antar den vansinnigasmin ett sällsamt uttryck af hån och trots, som ville hon rätt djupt förödmjukaoch smäda den förmente älskaren. »Ha ha ha, du tror visst att jagej mera får reda på henne! men jag skall säga dig, hon har ringfingret påvenstra handen lika kort som lillfingret. Det har ingen annan, endast honallena. Vänta, röfvare, jag skall säga för hela verlden hurudan du är. Ensådan skön officer i så nätt uniform, hvad kostade snörlifvet? En så tapperkrigare, som gömde sig bakom en sten vid Oravais! Säg mig, hvad fick duför det du sålde ditt land? O ja, man känner dig nog, om jag sade för kungenhvad du talte med Kulneff, skulle han hissa dig att gunga i den högsta ek iSvea rike ….»Så fortfor den galna ännu länge, till hon tröttnade och började bittertgråta. Behöfver jag ännu säga dig hennes historia? Äro icke mensklighetensannaler fulla af svaghetens tårar, som falla likt sjudande bly på menedareshjessor?Men plötsligt tystnar den olyckligas klagan, hennes min blir uppmärksam,hon synes lyssna på något, som ännu ingen hör. Vänta … jo riktigt, påafstånd förnimmes ett vexande dån, såsom af en rullande vagn. Det kommernärmare … skyar af dam uppstiga på den sandiga vägen … nu ser mande kommande. Det är Landshöfdingen Öfverste Rudolf von Hagen medsin sköna fosterdotter Cecilia och hennes brudgum, den unge, rike ochälskvärde Kapten Carl Krona. De komma från soknekyrkan, der de unganyss blifvit sammanvigda, och återvända till Öfverstebostället på en annanväg, än det öfriga sällskapet. De nygifta hade så velat, både för att undvikadammet af så många equipager och för att i sin sällhet en stund ostördanjuta af hvarandras sällskap och den angenäma färden genom en ensligskog.Den vansinniga höll handen öfver ögonen för att ej bländas af solen ochbetraktade med spänd uppmärksamhet de kommande. Hastigt uppgaf honett genomträngande rop, ilade med tankens snabbhet fram till vägen ochkastade sig ned i hjulspåren tätt framför den framrullande vagnen.144