Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Herminas Bekännelserom allt varit nytt. Mina ögon skymdes af objudna tårar, men genom tårarnasyntes allt så ovant och hemlighetsfullt. Det var så vackert, när vemod vari hjertat och på marken frisk snö.En afton i December var bal hos oss. Jag klädde mig omsorgsfullt ochutsökt enkelt, ljusblå med en enda hvit ros i håret. Vi hade bjudit Honom,men det var osäkert om Han kunde komma, Hans arm var ej fullkomligtläkt ännu. Men ändtligen, ändtligen kom Han, vacker, men mycket blekoch med armen i band. Det var första gången jag återsåg Honom sedan dåom qvällen. Skygg och blyg, trots någon landsflicka, smög jag mig oförmärktundan i innersta förmaket, och så hände, att jag ej blef presenterad,på samma gång som mina systrar. Men snart spelade musiken; jag märkteatt Hans ögon följde mig och mina kinder brunno. Likväl förgick en stordel af aftonen, utan att Han tog ett steg för att börja bekantskapen. Och allakoketteriets konster, dem jag väl stundom på lek begagnat, hade jag glömtmed ens; jag var sjåpig och förlägen och längtade att balen skulle bli slut,på samma gång som jag önskade att den skulle räcka sent in på morgonen.Man spelade upp till cottillon och jag engagerades af den blonde ingenörofficern.Vi togo plats i ett hörn af salongen, och när jag såg mig om,stod tätt bakom min stol äfven Han. Med lätt fransysk artighet presenteradaf den blonde, bugade Han sig kallt och förnämt, och efter ett likgiltigt »jagskattar mig lycklig, mademoiselle, att göra en så älskvärd bekantskap!»rycktes jag bort af valsen, utan all vidare conversation den aftonen. Dennalikgiltighet återgaf mig min säkra takt, min fåfänga var sårad och jag mottogogenerad, som vanligt, den hyllning man egnade mig öfverallt, och hvariden blonde utmärkte sig framför alla. Mitt mod vexte så högt, att jag vågadeframkasta en lätt fråga om den stolte främlingen. »Ni bör ej undra öfverhans slutna väsende», sade den blonde. »När man, som han, har dödat envän i duell …»»Det måtte vara rysligt. Och hvad föranledde duellen?»»Man säger svartsjuka. Vår bekantskap är för öfrigt ej gammal. Vi träffadesaf en händelse i Warschau för en månad sedan, och när jag nämndeför honom min afsigt att besöka mina slägtingar i Finland, erbjöd han sigatt göra sällskap, för att skingra sin sorg.»»Ni känner då ej Furstens vidare planer?»»De äro mig likaså obekanta, som den titel ni nämnde.»»Ni har likväl kallat honom Furste?»»Det kan jag ej påminna mig.»»Är det ert alfvar?»510152025303559