Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035den lossnade isklimpen medelst en i den fastfrusen sticka och bjöd åt denhungrige. Ett fi donc! var den enda tacksamhet hon rönte derföre.»Sköna Toini», yttrade hertigen efter den enkla måltiden, »näst eregen historie, vet jag i detta ögonblick intet, som skulle mera intresseramig, än att se er far, den vise tietäjä, falla i klyftan, som ni behagat uttryckaer och hvilket vi på vårt språk skulle återgifva med att råka i hänryckning.Utan tvifvel skådar er far under sådana ögonblick både i det förflutna ochdet tillkommande, och om båda önskade jag några upplysningar.»»Ja min unga vän,» inföll grefven, »kan er far till en början säga osshvilka vi äro, så tro vi sedan allt.»»Jag vill be min far derom,» svarade Toini, »men det vet jag förut,att han ogerna gör det blott för att tillfredsställa främlingars nyfikenhet.O mina herrar, det är icke en leksak, att bortdö från denna sinneverld ochsända sin själ så fri som en fågel under skyn att spana förborgade ting. Detär ingen komedi på theatre français, varen öfvertygade derom.»»Kan denna börs beveka er far, så…»»Behåll ert guld, ädle grefve, min far aktar det ringa.»Af det långa och lifliga samtal, som derpå följde mellan far och dotter,förstodo främlingarne intet. Ändtligen syntes Toini lyckas i sin öfvertalning.Den gamle Tuisko reste sig högtidligt upp och vinkade åt den resandeatt taga plats på bänken tätt invid väggen, medan han sjelf framsteg midt pågolfvet framför eldstaden.»Först», tolkade Toini, »fordrar min far att I skolen bortlägga allt jernoch stål, som I bären hos eder.»»För himlens skull, behåll edra vapen!» hviskade Guillemot.»Skäms du ej, kruka, att frukta denna dverglika gubbe och denna ungaflicka. Här äro mina terzeroler, min pennknif, mitt eldstål. Geschwindtgrefve!»Gubben tog alla effekterna och nedlade dem under en lucka i golfvet,gjorde sig derpå beredd att börja, men hejdade sig plötsligt och syntesorolig.»Grefven bär ännu stål hos sig», tolkade Toini.Något förlägen framtog den tilltalade en utmärkt fint arbetad dolk, somhan bar i bröstfickan af sin vida öfverrock.»Den herrn bär ock stål hos sig.»»Jag?» stammade Guillemot.»Hvad, slyngel!» inföll hertigen. »Fort fram dermed!»Häpen framdrog betjenten en korkskruf ur sin vestficka.78