Untitled - Åbo Akademi

mänsklig och gudomlig natur. Småningom började ordet användas som beteckning för
en tänkande individ. Redan på 500-talet använde man ordet ”person för människan
som autonom individ, den tänkande, fria, ansvariga och oersättliga varelse som är raka
motsatsen mot den utbytbara rollmask som ordet från början betecknat”. 219 En
grundläggande distinktion etablerades mellan homo naturalis eller homo carnis och homo
Christianius. Mellan dessa låg en klyfta som bara kunde överbryggas genom dopets
initiationsrit. Dopet innebar inte bara invigning i en social, kristen gemenskap utan
också en djupgående omvandling av människans essens. I en medeltida text från år
1234 fastslås att ”baptismate homo constituitur in ecclesia Christi persona”. En människa blev
en person genom att döpas in i Kristi kyrka. 220
Definitionen av begreppet ”person” förblev abstrakt under hela medeltiden. Det
teologerna ägnade sig åt var inte vad vi menar med ”individen” utan snarare en
vidareutveckling av personan. ”Persona est rationalis naturae individua substantie”, skrev
Boethius. Det var alltså den förnuftiga delen av individen som avsågs med personligheten.
I synnerhet skolastikernas uppmärksamhet var fästad vid förnuftsaspekten.
Enligt Thomas av Aquino betecknar ”Persona significat id quod est perfectissimum in tota
natura, scilicet subsistens in rationali natura”. 221 Personen betecknar således, enligt, Aquino,
det som är mest perfekt i hela naturen, d.v.s. det som förkroppsligas i förnuftets natur.
Om vi lämnar skolastiken och begreppshårklyveriet och vänder oss till studiet av
medeltida andlig litteratur för att söka individen i texterna finner vi, enligt Ineke Van ’t
Spijker en brokig provkarta på uttryck för det inre jaget. Van ’t Spijker har främst
fokuserat på 1000- och 1100-talets revelationslitteratur och slår fast att
The notion of an inner life is as natural as it is elusive, and the inner has many faces. Even
in the limited context of eleventh- and twelfth-century religion, while each of the views
which I have explored have many concepts in common, they show different aspects and a
different emphasis according to the backgrounds of the authors.
Trots den monastiska litteraturens långa pedagogiska tradition och dess strikta särprägel
vill Van ‘t Spijker dra en jämförelselinje till modern litteratur. Den monastiska
litteraturen upphörde inte i och med moderna romanen. Van ’t Spijker påminner
dessutom om det pedagogiska upplysningsidealet i 1800-talets tyska Bildungsroman som
en likartad men profan litteraturtradition och pekar samtidigt på Prousts konstnärliga
mål att få läsaren att läsa av hans inre med dess inflätade kedjor av minnesassociationer.
Immediately this comparison, with the twentieth-century masterwork of memory and
forgetting, discloses important differences at the same time. Far from intending to explore
the unknown regions of the mind or shock is readers into recognition of new experience,
the medieval author draws upon and takes advantage of exploiting them to make the
reader build his homo intererior. 222
219 Piltz, Anders, Mellan ängel och best. Människans värdighet i gåta och europeisk tradition, Stockholm 1991, s. 17-
27.
220 Le Bras, G., ”La personne dans le droit classique de l´eglise”, s. 193, ingår i Problèmes de la personne, red. I.
Meyerson, Paris-Haag, 1973.
221 Gurevitj, 1997, s. 107 samt Thomas av Aquino, Summa Theologiae I, quarto 29, art. 3.
222 Van ’t Spijker, 2004, s. 236.
89