Untitled - Åbo Akademi

142
analyseras är följande: Lydia Wahlström, Den heliga Birgitta, 1905, Knut B. Westman,
Birgitta-studier, 1911, Emilia Fogelklou, Birgitta, 1919, Toni Schmid, Birgitta och hennes
uppenbarelser, 1940, Sven Stolpe, Birgitta i Sverige, 1973 och Birgitta i Rom, 1973, Hjalmar
Sundén, Den heliga Birgitta. Ormungens moder som blev Kristi brud, 1973, Birgit Klockars,
Birgittas svenska värld, 1976, Hans Furuhagen, Furstinnan av Närke som blev heliga Birgitta,
1990 samt slutligen Birger Berg, Heliga Birgitta. Åttabarnsmor och profet, 2002.
Utöver de egentliga analysobjekten hänvisar jag även till mindre eller mer
specialiserade biografiskt inriktade verk för korrelationens skull. De är Richard Steffen,
Den heliga Birgittas uppenbarelser i urval och översättning med inledning, anmärkningar och
förklaringar, 1909, Tor Andræs psykoanalytiska Birgittastudie i Mystikens psykologi.
Besatthet och inspiration, Anders Piltzs artikel ”Uppenbarelserna och uppenbarelsen.
Birgittas förhållande till bibeln”, samt Lars Bergquist, Birgitta i uppenbarelsernas spegel,
2003. De hagiografier som studeras som kontrastbilder är Tryggve Lundéns biografiska
artikel i Ny illustrerad svensk litterturhistoria, Aron Anderssons Boken om Birgitta, Bengt
Ingmar Kilströms ”Och hennes röst skall höras” samt Luca Cesarinis Birgittas Rom och I den
heliga Birgittas fotspår. Även feministiska och feministteologiska biografianalyser av
Birgitta införs som korrektiv eller komparation.