Untitled - Åbo Akademi

291
Med distans till ”gudomsgullet” i legenden vill Fogelklou inledningsvis lyfta fram
”människoleret”. Hon framhåller att ”fromhetslivets gyllene klenoder” blev smidda
med stor möda hos Birgitta. 280 Redan i barndomssynerna skymtar den framtida
gestalten. Birgitta är inte endast begåvad med ett konstnärsögas känslighet för färgskiftningar.
Hon har ett lika utvecklat sinne för tillvarons realism. Visionerna/drömsynerna i
barndomen vittnar om fantasi och formskapande makt:
Ty dessa syner och drömmar liknar ej svävande stämningar: där bor handling, avgörelse,
kraftutveckling inom dem. Där skymtar ett gryende jag med sin oändliga skala från
utkorelse till ångest, från självkänsla till världsve, från medlidande till handlingskraft, från
översvinnlig uppbyggelse till realistisk skarpsyn. 281
Förutom direkta epitet är texten full av karaktäriserande adjektiv. Birgitta är modig,
dramatisk och drastisk. Hon är förståndig och andlig men samtidigt kroppslig och
världslig. Hon har ett starkt skönhetssinne. Hon visar självhävdelsebehovet hos den
som är ättad och ärekär, är starkt rustad och härdad med en kraftnaturs idrottsbehov,
hård som svensk klippgranit. Hon är gärningstörstande och äger en outsläcklig
medkänsla eftersom hon är präglad av en aristokratisk skyddsnaturs instinkter. Detta
gör henne mer känslig för de maktlösas klander än de mäktigas. Hon är utrustad med
hövdingasinne och storartad frikostighet. Hon agerar oftare ”befallare” än ”lydare” och
får lätt makt över andra. Blicken är närmast divinatorisk. 282 Hon är klok, självkritisk,
alltid trofast och lydig. Det självrannsakande draget understryks mångfaldigt. Hon är
frisk, fantasirik, klar, viljekraftig och bär på en djup religiös hunger. När adjektiven är
brukade i denna biografi återstår snart sagt inget positivt omdöme som inte skulle ha
fällts om Birgitta. Bilden är minst sagt imposant, alltigenom beundrande. 283 Biografin
formas till en piedestal eller en eloge av ett megalomaniskt modersideal. Birgittas sämre
egenskaper undangöms inte konsekvent, men när de påtalas framhålls de som något
Birgitta, tack vare sin självrannsakan och andlighet, alltid får bukt med. Varje kritik vid
stratifieringen av Birgittas känsloliv kompletteras med en försvarsplädering. Jag väljer
ett typexempel som får tala för de andra:
Där är många själslager i Birgitta Birgersdotter. Där slumrar anlag till vrede, högfärd,
vällust, hårdhet, grymhet, där är förkärlek för det sensationella och rafflande, där har varit
egenmäktighet och hämndlust. Ja, där har inom denna urkraftiga kropp och själ slumrat
anlag till snart sagt allt vad hon icke blev; hon skulle kanske kunna ha blivit ett slags
motstycke på kvinnosidan till Bo Jonsson Grip, om icke hela denna själsmassa med allt vad
den i djupen gömde, åter och åter, med viljans roder, styrts upp mot det ljus där hela
föreställningsinnehållet om och om igen belystes och lades till rätta, tills för varje ny gång
sinnesrörelsernas svall blivit som en stilla spegel för ett större jag än hennes eget, om det
nu vid det ena eller andra tillfället bar Kristi drag eller Guds moders eller något helgons
milda och förebrående anlete. 284
280 Draget ingår i helgonschablonerna.
281 Fogelklou, 1919, s. 28.
282 Fogelklou återkommer ideligen till Birgittas förmåga att avläsa och avslöja sina medmänniskor. Hon
talar t.o.m. om hennes förmåga att ”röntgenfotografera” andras inre. Fogelklou, 1919, s. 211.
283 Fogelklou, 1919, s. 29-32, 41-44, 78, 94, 109, 129, 134-138, 152-153, 233, 242. Man kunde nästan säga
att bilden blir megalomanisk.
284 Fogelklou, 1919, s. 137.