Untitled - Åbo Akademi

524
skall låta objektiviteten vila ifred tills tillräckligt många subjektiva synskiften har lagt sig
till rätta i hennes kalejdoskop, tills de har hittat sin egen plats och tills de träder fram i
sin egen fullkomnande och mångfacetterade bild.
Vissa människor lyser både i samtid och i biografisk eftertid. De följer oss i
vågrörelser genom vår kunskaps ändlösa och ändliga historia. Andra åter skimrar i
ögonblick – eller blinkar till likt eldflugor i människolivets mörker. De lever momentant
när vi ser dem eller när vi minns dem. Vi kan kalla fram deras lyskraft för att betrakta
och begrunda vårt liv och vår tid ur en annan optik. De ligger där och väntar oss i sina
otända lyktor. När du tänder ett ansiktes ljus ser du bara slagskuggorna och dagrarna
runt hennes blick som gömmer sig för dig i sitt eget mörkerljus. I de skuggorna, i den
dagern finns du själv till. Om vi än glömmer våra nattlyktor så vilar de, tålmodigt
väntande, i sin potential inne i historiens kalejdoskop. I biografiken kan vi låta
samtidens strålkastarljus förtydliga deras konturer och rörelser, men vi måste också
kunna släcka det klarsynens ljus vi själva inbillar oss att vi lever i om vi vill se klarare i
historiens mörkrum. Kanske förstår vi något som vi hade glömt att fråga? Kanske
förtydligas bilden av oss, får konturer mot den andres relief? Biografins femte budord
skriver in sig i humanismens tidlösa uppgift: biografen är en lykttändare i natten; hon
vandrar gata upp och gata ner för att ”avslöja verkligheten bakom alla de ideologier som
undergräver aktningen för människovärdet”. 3
Låt oss för en stund räkna om tiden, låt oss göra året till en sekund. Du är nu
fyrtio sekunder gammal. Märkte du att franska revolutionen började för dryga tre
minuter sedan eller att Thomas av Aquino somnade in för tolv minuter och några
sekunder tillbaka? Tro det eller inte men för en halvtimme sedan blev Jesus levande.
Homo erectus, ja, hon reste sig på skälvande bakben för tjugotre dagar och sex timmar
sedan och började sin långa vandring i historien. Dinosaurierna sover djupt sedan två
år. Glömde jag något väsentligt? Det skulle i så fall vara Wittgenstein som här under
förmiddagen konstaterade att ”Die Grenzen meiner Sprache bedeuten die Grenzen
meiner Welt”.
Metateorierna om individens försumbarhet i maktens strukturgaller skapar sina
förklenande metaforer: flugan i spindelnätet, myran i stacken, det lilla arbetsbiet i kupan.
Men hur skulle stacken bli till om inga myror fanns – om inte den första myran i
världen hade börjat dra sitt strå till stacken? Vem skulle ge oss söt honung om det lilla
biet mister sitt självförtroende och känner sig som ”ingen” i bikupans myller? Och den
viktigaste frågan av alla: vad händer med lingonrött om vi alla blir färgblinda och om
alla humlor dör?! Alla metateorier bär sin ofödda människosyn för de vågar inte
förlossningen av sin egen intighet. De är inga obefruktade sanningar över dig i historien
och historien i dig. De är en våldtäkt på den vetenskaliga fruktbarheten. De utnyttjas för
sin olidliga lätthets skull: det är enklare att förminska människan och rita av hennes
omvärlds strukturer än att söka människan inne i strukturerna. Biografins sjätte budord
lyder därför: följ inga andra teorier än din tålmodiga vilja att betrakta människor och
myror, bin och fjärilar från så många synvinklar som möjligt. Är den ena synen mer
riktig än den andra? Nej, säger min tanke och fladdrar tillbaka till en av alla kineser känd
dröm om en fjäril som filosofen Zhuang Zi en gång fick nåden att ta emot. När han
vaknade frågade han sig om det var han, Zhuang Zi, som drömde om fjärilen, eller om
han själv var ett tillfälligt vingfladder i fjärilens dröm. 4 Fjärilsproblemet är ett emblem
3 Wright, von, Georg, ”Humanism för människans väl”, Att förstå inom humaniora”, red. R. Gothoni,
Helsingfors 2002, s. 332.
4 Legenden återberättas i Bergquist, Lars, Minnets skafferier, Stockholm 1991, s. 100-103.