Untitled - Åbo Akademi

502
Frågan om biografens relation till sitt biografisubjekt och hela subjektivitetsproblematiken
för automatiskt över till begrepp som sympati, empati, inlevelse, affinitet,
projicering, identifikation och den förklädda självbiografins alla faror. Att uppmärksamma
här är den graderbara skillnaden mellan en text som får drag av självbiografi och ett
biografiskt porträtt som antingen är en förklädd självbiografi från början eller slutar i
den helgjutna identifikationen. Det sistnämnda är farligt nära i Fogelklous själsstudie.
Elisabeth Young-Bruehl menar att det är rimligt att biografiarbetet börjar i en
självbiografisk ansats beträffande biografens egna grundläggande behov. Däremot är
det biografiska projektet misslyckat om slutresultatet blir en autobiografi. 31 Jag vill inte
vara lika kategorisk beträffande Fogelklous ställvis förklädda självbiografi. Här är
huvudproblemet, som jag ser det, mer den överdrivna idealiseringen av Birgitta och
apoteoseringen av kvinnligheten som livskraft än Fogelklous flytande inlevelse och
illusoriska simultantolkningar av Birgittas inre liv. Biografiforskaren Carl Rollyson
särskiljer mellan den (auto)biografiska gravitationen och empatin. 32 Den senare definierar
han som ”The ability not only to sympathize with other human beings but to put
ourselves in their places”. 33 Jag finner hans definition funktionell: den kan ges både en
biografisk-psykologisk aspekt och en intellektuell-kognitiv betydelse med relevans för
metoden. Empati i Rollysons mening ser jag i Berghs biografi, både som ett sympatiskt
drag och som en etablering av Birgittas egna predikament i förståelserastret. Detta
saknas i Furuhagens biografi. Avsaknaden gör att den biografiska bilden blir oklar och
opersonlig. Jag menar därför att empatin har en avgörande betydelse: biografen bör
oberoende av den egna hållningen till religion eller politisk åskådning ändå försöka sätta
sig in i den biograferades andliga och psykologiska belägenhet. Detta närmelsesätt kan
skrivas in i biografiteorin för att styra metoderna ifall biografen vill undvika
distorsioner. Biografin mister sin mening som den statueras till en mottolkning mot den
biograferades liv; biografen måste kognitivt och mentalt träda in i en transformeringsprocess.
Den distanserade empatin är en effektiv attityd. Den förutsätter inte ens
sympatin. Däremot livnär den sig av sin egen förmåga till inlevelse.
Navigeringen mot biografens och den biograferades gemensamma intressen är
tydlig i Lydia Wahlströms, Emilia Fogelklous och Sven Stolpes biografier. Men här vill
jag göra en distinktion. I Wahlströms och Stolpes fall syns det omgivande samhället
med sin överideologi, stridande diskurser och politiska tolkningsföreträden som
bakomliggande och styrande navigationsinstrumentet mer än biografens självbiografiska
behov. I Fogelklous biografi däremot dominerar den personliga projiceringen även om
kvinnoemancipationen givetvis får en stark styrfunktion.
Inger Larsson konstaterar att empatin troligen är det begrepp som lämnar mest
utrymme för det behov av kontrollerad inlevelse som den biografiska interpretationen
kräver. 34 Jag håller med henne. Gränsen till identifikation kan förstås oförmärkt suddas
ut: den är alltid farligt nära om biografen under en längre tid lever i en intensiv
emotionell och intellektuell förbindelse till en annan människa. Den i schackhållna
empatin fungerar föredömligt i biografierna av Steffen, Schmid, Klockars, Sundén och
Bergh samt i Piltzs och Bergquists dekonstruerande lästolkningar. Hos vissa av dem är
31 Young-Bruehl, Elisabeth, Subject to Biography. Psychoanalysis, Feminism and Writing Woman´s Lives, Cambridge
1998, s. 47.
32 Carl E. Rollyson, ”Biography, Theory and Method. The Case of Samuel Johnson”. Biography. An
Interdisciplinary Quarterly, 2002, s. 366. ”The biographer projects himself into the life of the subject, so that
biography becomes autobiography, and the biographer gravitates precisely to what he shares in common
with his subject”, skriver han.
33 Rollyson, 2002, s. 366.
34 Larsson, 2004, s. 20-21.