Untitled - Åbo Akademi

413
förfäktades av Sverker Sörlin, d.v.s. att den senaste tiden intresse för biografin kan
tolkas som en opposition mot den tidigare scientifieringen och kvantifieringsniten där
alltför högt ställda krav på historiker om kausal bevisning hade slagit knut på sig själv. 319
Furuhagen står, med Lönnroth, mitt emellan den weibullska skolans historiekritiska
krav, med sin makt- och intressekamp som övergripande historieteoretiskt perspektiv,
och tidens biografiska renässans när han säger att man:
inte skall avpersonifiera historien, ty historien handlar alltid om människor som en gång
levat, och det är människor som lever som läser historien om deras liv. Det historiska
skeendet kan lättare begripas om man ”ger historien ett ansikte”, det är därför som
historiska romaner är så populär läsning. Det anonyma kollektivets öden reduceras lätt till
svepande formuleringar och ibland till tabeller. De enskilda personernas göranden och
låtanden finns däremot ofta utförligt återberättade och dokumenterade i det historiska
källmaterialet. 320
I den postmoderna epoken, där både historia och biografi har ifrågasatts i allra högsta
grad, etablerar Furuhagen en syn på både historisk och biografisk forskning som
sanningsåtergivande vetenskap. Här återfinns varken diskurstänkande eller undanglidande
verkligheter: vi möter en föreställning om det förflutna som en enhetlig och gripbar
process. Tilltro till det rationella argumentet och den förnuftigt logiska eller kausala
förklaringen är underförstådd. Historievetenskapen besitter i sig en avmytifierande
förmåga; forskningen kan förmedla kunskap om det förflutna. Kopplingen personhistoria
och stark tilltro till begripliggörandet av historisk sanning gör att inga spår av till
exempel Michel Foucaults diskursiva makttänkande 321 kan anas i Furuhagens text –
även om maktkampen mellan olika fraktioner utgör grunden i hans historieanalys.
Däremot kan vi eventuellt ana en nihilism á la Foucault i en samhällssyn där människan
är strukturfängslad och reagerar nästan per automatik utifrån diskursernas latenta
direktiv. 322 Furuhagen arbetar dock i en av postmodernismen obruten kunskapsteoretisk
tradition från upplysningstiden – tiden till trots. Hans hållning inför biografin faller
Göran B. Nilssons samtida biografidiskussion i talet. Många biografiska projekt har
kommit av sig, enligt Nilsson, på grund av både ”den late hermeneutikern”, som ofta
319 Sörlin, Sverker, ”Värt att veta? Några reflexioner kring potträningens betydelse för vetenskapen”, Liv och
text, red. G. Eriksson m.fl., Idéhistoriska skrifter Nr. 1, Institutionen för idéhistoria, Umeå Universitet
1985, s. 11.
320 Furuhagen, 1990, s. 9. Proklamationen påminner om den som Erik Lönnroth gjorde 1974,
återpublicerad 1998 i Tidens flykt. Stora historiska förändringar och människor som har levat i dem, s. 182-188. ”Vi
måste först och sist skriva om människor, inte om trivialiteter och framför allt inte om abstraktioner”,
framhöll Lönnroth.
321 I Foucaults dragning till den subjektlösa historien ligger en intensiv kritik mot biografin. Om man i sin
forskning fokuserar på en enda individ bygger man upp en illusion av att en ensam människa kan betyda
något, anser han. Den subjektlösa historievetenskapliga metoden däremot kan effektivt undergräva
humanismens myt om den tanke- och medvetandemässigt fria människan. Individen är diskursernas och
maktens slav. När biografen isolerar det unika understöder han/hon indirekt maktens, statens och den
moderna ekonomiska produktionens kontrollbehov. Enligt Foucault finns det etiska skäl att ifrågasätta och
distansera sig mot varje försök till vetenskap om individen. I vårt kontrollbesatta samhälle, som vi lever i
sedan 1600-talet, kommer varje närgången biograf, medvetet eller ofrivilligt, att tjäna den mest onda av
kunskapsteorier. Kjell Jonsson har analyserat Foucaults syn på biografin. Jonsson, Kjell, ”Frihet eller
determinism – principiella problem i den idéhistoriska biografins genre”, Att skriva människan. Essäer om
biografin som livshistoria och vetenskaplig genre, red. R. Ambjörnsson, P. Ringby och S. Åkerman, Stockholm
1997, s. 90-93.
322 Jfr Nybom, Thorsten, Kunskap, politik, samhälle. Essäer om kunskapssyn, universitet och forskningspolitik 1900-
2000, Hargshamn 1997, s. 213.