Untitled - Åbo Akademi

426
Aron Andersons 17 Boken om Birgitta, som utkom 1977, var mer eller mindre
predestinerad att bli en hagiografi. Biografin var ett birgittinskt beställningsverk. 18
Författarens avsikt var att öppna sikten till Birgitta och hennes tid. Uppenbarelserna
skulle få ljuda utan störande sekelbrus som de kristna trosupplevelser de är. Detta ger
texten en uppbyggelselitterär ton. Biografin är formad som ett florilegium av Birgittas
egna texter. Författarens ambition är att Birgitta skall angå oss, att hennes ord skall
träffa oss i vårt innersta som ”ord av glödande kärlek och okuvligt rättspatos, ord av
mänsklig ödmjukhet och gudshängiven innerlighet”. 19 Inte ens den av Zoepf
inledningsvis citerade definitionen på biografi kan tillämpas på Aron Anderssons
hagiografiska text. Här möter vi inte ens en utvecklingshistoria om hur en människa
växer till helgonlikhet. Snarare verkar Birgitta leva i en psykisk-helgad status quo-tillvaro
från det hon föds tills hon dör. Det är som om hon vore född helgon. 20
Anderssons hagiografi tar inte heller ad notam adekvat källforskning i Boken om
Birgitta. Källmaterialet utgörs av Acta och Himmelska uppenbarelser. Texten formas till en
komposition av fromma konsensusbiografiska data. Metoden är simultantolkning på
”birgittinska” via Birgittas egna visioner. 21 Detta innebär att vi ur ett biografihistoriografiskt
perspektiv förflyttas till tiden före källkritikens genombrott vid läsningen av
Anderssons Birgittabok. Harmoniseringen, esteticiseringen, tilltron till revelationerna
som sanna biografiska och historiska dokument samt det ofördjupade kulturhistoriska
sammanhanget är metoder hemmahörande i ett annat sekel. 22 Här ser jag ytterligare ett
skäl till att definiera Anderssons text som en hagiografi; den är en övervintrande 1800talseulogi
med religiösa under- och övertoner, eller varför inte en kristen-hegeliansk
biografi. Men källkritik behövs eventuellt inte när man som Aron Andersson är
övertygad om att ”Birgittas budskap är ett verk av sanningens ande”. 23
Relation växer till ett nyckelord när man söker synliggöra olikheterna mellan den
moderna biografin och hagiografin. Jag tänker då inte enbart på levnadstecknarens
ovilja/oförmåga att etablera en relation till sin biografiska huvudperson. I hagiografierna
utesluts eller utslätas också den biograferades eget spänningsfält av relationer. I
den mån det idealiserade helgonet framställs i anslutning till andra människor är
kontakten konfliktfri och okomplicerad. Vi möter luftvarelser vart vi än vänder oss. 24
Om Birgitta inte alltid är tålmodig och helgonlik i sina sociala relationer förpassar
Andersson ansvarsbördan för konflikterna till omgivningen. Han konstaterar att
17 Aron Andersson var enligt Nationalencyklopedin konsthistoriker och anställd vid Statens historiska museum
1952-1984.
18 Biografin tillkom på initiativ av Moder M. Hilaria, generalabbedissa för den nya grenen av den Allra
Heligaste Frälsarens orden med huvudsäte i Birgittahuset vid Piazza Farnese i Rom. Generalabbedissan
skriver i företalet till boken att ”den måtte väcka ny förståelse för och ny kärlek till den heliga Birgittas
budskap” eftersom ”biografien har andliga värden att förmedla”. I sin enkelhet är titeln ambitiös. ”Boken
om Birgitta” låter lika slutgiltigt som en levnadsteckning med titeln ”Biografin över Birgitta”, vilket mig
veterligen ingen av de övriga biograferna ens tänkt på att föreslå. Andersson 1977, ”Förord”.
19 Utdrag ur omslagstexten på baksidespärmen till Anderssons Boken om Birgitta.
20 Andersson, 1977, s. 12, 14, 20-22, 30, 36, 87-88, 94-96, 142, 154, 173.
21 Andersson, 1977, s. 28-20, 36, 41-47, 62-65, 154-155. Till exempel Birgit Klockars gedigna källkritiska
studier fanns att tillgå vid denna tid, men influerar inte Anderssons tolkning. Andersson har ändå
uppmärksammat en del av Klockars geneaologiska korrigeringar av Margareta Clausdotters flyhänt och fritt
hopkomna Birgittavita från 1400-talet. Jfr Klockars, Birgit, Birgittas svenska värld, Stockholm 1976, s. 7-14
och Andersson, 1977, s. 11.
22 Jfr Larsson, Inger, Text och tolkning. Elin Wägners Selma Lagerlöf, Elisabeth Tykessons Atterbom och Fredrik
Bööks Verner von Heidenstam, Södertälje, 2003, s. 44-45.
23 Andersson, 1977, s. 47.
24 Som exempel här kan nämnas Anderssons återgivning av relationen mellan Birgitta och Ulf samt
förhållandet mellan Birgitta och dottern Katarina. Andersson, 1977, s. 20, 96-97.