Untitled - Åbo Akademi

317
till ödesdigra följder, mot vilken kvinnologiken – och livets egen logik – opponerar sig
ännu allvarsammare än själva begreppsläran mot felslut i teorierna”. 410
Fogelklou var mentalitetshistoriker långt innan begreppet konceptualiserades inom
historieforskningen. Vi vet i dag mycket mera om medeltidens religiösa rörelser och den
tidens sociala, ekonomiska och andliga betingelser. Vår tids skepsis gentemot källorna,
och överhuvudtaget den vetenskapliga diskursen, är skarpare formulerad än vid 1900talets
början. I sin mentalitetshistoriska ansats är Fogelklou en föregångare; det är inte
utan att man tror henne ha rätt i vissa träffande iakttagelser om Birgittas personlighet
när retoriken väl är bortskalad. Fogelklou är principiellt medveten om problemet med
tidrummet. Samtidigt är hon gränsöverskridande. Hon öppnar fönstren på vid gavel till
medeltiden. Metoden heter inläsning i medeltidskunskap i kombination med inlevelse
både i tidens mentalitet och den unika individen. 411 I Birgitta skapas illusionen om
omedelbar inblick i medeltidsmänniskans inre. Tidigare biografer etablerade avstånd
genom att markera skillnaden mellan dåtidens ”vidskeplighet” och nutidens ”klarsyn”.
Kriterierna för domsluten utgjordes av katolska avarter av tron kontra det protestantiska
ljuset. Fogelklous ansats är att öppna hela medeltidsvärlden genom en människa. Vi
noterar en ny människosyn här som följer av den moderna biografins mer intimt hållna
tolkningar. Detta ser jag, principiellt, som en av biografins främsta möjligheter och
uppdrag: mervärdet på olika kunskaps- och insiktsområden. Att inlevelsen eventuellt
förblir illusorisk är ett annat problem.
Fogelklou använder biografin även som förmedlingsrum för andra kunskaper än
sina medeltidsstudier. Hennes bejakande av sinsemellan disparata känslor inom en och
samma människa visar en ny öppenhet i människoskildringen. Hon förmedlar
”själsdiagnosen” som förståelsemetod, dels genom egna reflektioner och dels genom att
hon låter Birgitta bli något av en ”själsläkare”. 412 På detta sätt präntar hon in ett sätt att
förhålla sig till, och förstå, både texter och människor. Implicit möter vi en människosyn
här och ett kulturellt överjag att ta till sig som förebild. Genom det biografiska
greppet, periodiseringen av Birgittas liv utgående från själskriser, visar hon att den
mänskliga utvecklingen inte nödvändigtvis styrs av kronologiskt daterbara yttre fakta.
Det existerar en inre tid inom människan, undermedvetna laddningar som skapar sin
egen inre dramatik, och dessa styr människan mot hennes beslut och förvandlande
livssprång. 413
410 Fogelklou, 1919, s. 158. I den biografiska kontexten, s. 157, kan Fogelklou inte underlåta att lyfta fram
Birgittas korstågsuppenbarelser. Motsägelsen i att Birgitta uppmanar till korståg österut och agerar
fredsmäklare i hundraårskriget löser sig ändå. Fogelklou betonar hur ivrigt Birgitta verkade för att Magnus
Eriksson korståg verkligen skulle bli ett missionsföretag. I händelse av ett fiasko utgår Birgitta från den
medeltida uppfattningen att hedningarna skulle frälsas genom att dräpas. Slutomdömet om Birgitta som
fredsmänniska lyder: ”För Birgittas politiska och personliga utveckling är det emellertid betecknande att
hon mot slutet av sitt liv ej längre har någon hänförelse för korståg”.
411 Westman öppnade visserligen sikten mot medeltidens fromhetsrörelser, men han individualiserade inte
Birgitta så som Fogelklou gör det. Hon varken dömer eller bedömer sin protagonist; hon tolkar själsligt
biografiskt.
412 Man kunde här tala om en tidig psykoanalytisk textforskning. Fogelklou avläser flera av Birgittas
uppenbarelser som uttryck för själsdiagnoser. Se Fogelklou, 1919, t.ex. s. 215.
413 När det gäller biografins egen unika teknik framhåller i synnerhet Romain periodiseringen som en viktig
detalj: ”Sollen wir nun eine Biographie 'einteilen', oder periodisieren? Diese Frage ist nach dem gesagten
keine Frage mehr. Wir jedenfalls ziehen der äusserlichen Einteilung die innere Periodisierung vor. Liegt in
der Periodisierung eine Gefahr für die Komposition? Wir glauben nicht. Es ist nicht vielmehr
Bequemlichkeit der Biographen, wenn sie in ihren Kapiteln einfach die auf der Hand liegende Einteilung
übernehmen? Da mögen sie freilich keine grossen Probleme melden. Aber ist jene Biographie nicht