Untitled - Åbo Akademi

446
Hon hade redan förut börjat få drömmar, som af henne själf och omgivningen fattats som
uppenbarelser, och dessa drömmar antogo nu en mörkare färg, rörde sig om onda andar
och hotande makter. Troligtvis är denna berättelse ej utan grund, då Birgitta äfven längre
fram har haft sådana syner. 112
Om äktenskapet med Ulf konstaterar Steffen att maken varit ”som folk av hans stånd
var mest, snarare bättre än sämre”, men att hans andliga obetydlighet vid sidan av
hustruns karaktär och begåvning gjorde honom till underordnad part. Gentemot
biktfäderna är Birgitta självständig i denna biografiska miniatyrberättelse. Magister
Mathias teologiska lärdom har kommit henne till del, men Steffen tilltror inte magistern
om en avgörande medverkan i nedtecknandet av uppenbarelserna. Han polemiserar dels
öppet med den avfällige munken Oudin som på 1700-talet påstod att Birgitta bara var
en skylt för prior Petrus och biskop Alfons i deras anfall mot kyrkan, dels förtäckt mot
Henrik Schück som ansåg att Birgittas uppenbarelser aldrig ens hade tillkommit utan
biktfädernas ivriga och inspirerande inverkan. 113 Enligt Steffen utgår Uppenbarelserna
ur Birgitta:
Ett närmare studium af Birgitta visar med stor tydlighet, att hvad som sätter henne pennan
i hand, det är ej närvaron eller frånvaron af den eller den skriftefadern, utan det är hennes
eget själslif och hennes hjärtas rörelser, vare sig dessa förorsakats af hennes religiösa inre
erfarenheter eller af yttre tilldragelser. 114
Efter makens död övergår Birgittas barndomsdrömmar i visioner i vaket tillstånd.
Steffen tycker sig däremot inte se en ”otröstlig maka”. Han menar dels att medeltidsmänniskan
inte sörjde på samma sätt som vi, dels att Birgitta alltid varit så starkt
inriktad på det himmelska att sorgen i hennes fall inte kan ha tagit samma uttryck och
proportioner som hos oss moderna människor:
Att Birgitta miste sin make har utan tvifvel varit af epokgörande betydelse för henne men
ej genom något slags nedbrytande sorg utan att därigenom nu först möjligheten kom att
helt få ägna sig åt det lif, som alltid utgjort föremålet för hennes längtan. 115
Steffen är starkt intresserad av Birgittas religionspsykologiska disposition. Han ser det
som en opsykologisk bedömning att en extatisk förmåga plötsligt skulle bryta fram ur
en bestämd engångshändelse för att sedan övergå i perpetuell egenskap. Extas kräver,
förutom naturlig benägenhet, träning och ansträngning. Han räknar med övergångsformer
mellan drömsyner och extatiska syner. Birgittas syner blev successivt tydligare,
säger Steffen, med hänvisning till biskop Alfons förord till åttonde boken där det sägs
att Birgittas syner blev klarare efter makens död. 116
112 Steffen, 1909, s. VI, XL.
113 Steffen, 1909, s. XXXV.
114 Steffen, 1909, s. XXXVI.
115 Steffen, 1909, s. IX. Jfr Westman, 1911, t.ex. s. 81, 106, 108-116, samt Schück, Henrik, Illustrerad svensk
litteraturhistoria, red. H. Schück & K. Warburg, Stockholm 1911, s. 179, som tillmäter makens död och
sorgen den avgörande rollen samt med Friedrich Hammerichs åsikt i Den hellige Birgitta, Köpenhamn 1863,
s. 73, särskilt not 2, som var att Birgittas ”ekstatiske tilstand har udviklet sig lidt et lidt” men att
genombrottet kommer vid makens död.
116 Steffen, 1909, s. X.