Untitled - Åbo Akademi

136
verk är tydligt präglade av den upplysningsmässiga uppfattningen om medeltiden, men
skrift för skrift sker en förskjutning som medför en öppnare forskarblick – trots
bibehållen kritisk hållning. 130 I föreläsningarna 1815-1816 över Sveriges medeltid tog
han flera steg längre in i förståelsen av medeltidens vitalitet och vitalisering av den
politiska, kulturella och religiösa utvecklingen. Kyrkans inverkan på staten var positiv,
löd slutsatsen. Även författningsutvecklingen och samhällsbildningen gynnades av den
katolska kyrkans tid i Sverige, framhöll han i tydliga motargument till samtliga 1700talshistoriker.
Kontinuiteten betonades. Medeltiden sågs som en nödvändig byggsten i
det europeiska kulturbygget. Därmed inte sagt att Geijers syn på denna tid skulle ha
varit oreserverat positiv, framhåller Henningson. Tvärtom. Men han argumenterar
sakligt till epokens försvar och talar för en organisk historiesyn. Adressaterna är både
upplysningshistorikerna och samtidens häftiga kritik av medeltidsbeundrarna. 131
Av upplysningstidens och den begynnande romantiska historieskrivningens
Birgittabilder framstår Geijers karaktäristik som den mest positiva. Här, som i andra
sammanhang, avgörs Geijers attityd av en persons, eller tidsepoks, grundläggande hållning
till den religiösa dimensionen. En viss försiktighet kan visserligen spåras gentemot
Birgittas syner (”hon hade eller trodde sig ha syner”), men han betonar att hennes liv är
en kedja av välgörenhet och botgöring. Det yttre är inte det väsentliga, enligt Geijer,
eftersom
prägeln på myntet betyder litet där guldet är rent, och en själ av obefläckad renhet,
ödmjukhet, mildhet förenad med en förvånande styrka och försakelse lyser i hela hennes
liv.
Geijer faller delvis in i ovanciterade Lagerbrings omdöme, men tillägger kritiskt att
andra historiker gjort den fromma kvinnan till ett mål för bespottelse. Vördnadsvärda äro
dock alla begrepp, som förbinda människan uppriktigt med det himmelska, som ge lugn i
livet, frimodighet i döden.
”Andra historiker” syftar antagligen på Voltairelärjungen Botin, skriver Henningson. 132
Geijers syn på medeltiden kom att bli alltmer kritisk efter ”avfallet”, med den
mångdiskuterade övergången till liberalismen. 133 Eventuellt kan djupare historiestudier
130 Geijer behandlade ju medeltiden i sina två första historiska verk: i Äreminne över Sten Sture den äldre, 1803,
och i gradualavhandlingen Om medeltidens samhällsanda 1806. Mellan åren 1815-1816 föreläste han om
Sveriges medeltid. Om hans försök att betrakta medeltiden utifrån epokens egna förutsättningar se t.ex.
Geijer, Erik Gustaf, Samlade skrifter I-XIII, Stockholm 1923-1931, del I, s. 46ff.
131 En utförligare analys av Geijer som medeltidshistoriker finns i Henningsson, 1961, s. 280-288.
132 De båda citaten ur Geijers föreläsningar kring ”Skandinaviens historia under hedniska tiden och under
katolska tiden” är här återgivna genom Henningsson, 1961, s. 277.
133 Jag använder det innötta begreppet här trots att jag är medveten om skiftningarna i den över 150-åriga
debatten om det s.k. geijerska avfallet. Som Thorsten Nybom påpekar i ”Historikern Erik Gustaf Geijer”.
Historievetenskap som teori, praktik, ideologi, red. R. Torstendahl & T. Nybom, Författarförlaget, Uppsala 1988,
s. 48-49, är politiseringen av ”avfallet” idéhistoriskt förståeligt men också ogenomtänkt. Det finns ringa
släktskap mellan Geijers liberalism och den radikala liberalism som t.ex. Lars Johan Hjerta och hans
meningsfränder representerade. Också Erik Lönnroth har påpekat att den geijerska nyorienteringen varken
i politik, vetenskap, historie- och samhällssyn innebar något ”avfall” till den då existerande liberalismen. Vid
de första minnesfesterna efter Geijers död deltog för övrigt friktionsfritt både konservativa och liberala.
Hjerta själv noterar inte ens något ”avfall” i sin nekrolog den 24.4.1847, skriver Lars Lönnroth. De
växlande epiteten över Geijer skildrar snarast 1800-talets politiska idéhistoria i sig; det är minst lika viktigt