Untitled - Åbo Akademi

115
Bakgrunden är följande. I slutet av 1200-talet hade franciskanerna börjat förändra
det andliga livet. Det skedde inte genast på ett gripbart sätt, men dyrkan av klosterlivet
ersattes stegvis med en syn på det gudomliga som närvarande i både kropp och själ.
Man började dyrka Gud i mänsklig form: i Kristus. Det religiösa livet spred sig utanför
klostren, i synnerhet bland kvinnorna som nu efter flera seklers stumhet fick bredare
möjlighet att spela en roll i kyrkans liv och verksamhet. Det hela utvecklades snart till
en omfattande, oenhetlig och svårgripbar spirituell rörelse där man ställvis satte det
klerikala på undantag. Betoningen låg på ett personligt gudsförhållande utan mellanhänder:
”Från Gud direkt till människan”. En kristens perspektiv skulle inte reduceras
endast till Gud i himlen utan innefatta Gud som mänskligt uppenbarad. 47
Det kvinnliga inslaget i den franciskanska fromheten var omfattande. Inte minst
när vi gör ett överslag av helgonförklaringar av kvinnor som levde på 12- och 1300-talet
noterar vi den franciskanska kvantiteten: Elisabeth av Tringen (död 1231), Rosa av
Viterbo (död 1251), Clara av Assisi (död 1253), Clara av Montefalco (död 1308),
Delphine av Puimichel (död 1360). 48
I den nyväckta väckelsen växte många starka kvinnliga personligheter fram även
om de inte uppträdde som predikanter. Redan på 1100-talet hade antalet karismatiskt
begåvade kvinnor ökat markant. Den sista ”institutionaliserade” profet vi känner till
levde på första århundradet efter Kristus. Först på 1100-talet träder profeterna in på
den historiska scenen igen, eller rättare sagt profetissorna. Från förr känner vi till
Hildegard av Bingen. 49 Hon var av en dem som tidigast började hota påven och
kardinalerna i skarpt formulerade brev. Hildegard var en ovanlig begåvning: förutom
profetiska anlag hade hon omfattande kunskaper i medicin, fysik och musik Efter
henne dröjde det, enligt Vauchez, ända till Birgitta innan en kvinna med samma andliga
tyngd och kraft steg fram på den kyrkliga scenen, även om många profetissor, mystiker
och visionärer uppträdde däremellan. Påven Johannes XXII till exempel beskrevs av
flera profetissor som så full av synd att helvetet väntade för hans del. De profetiska
rörelserna underblåstes av Avignonproblemet och ”den stora schismen”. Men under
1300-talet var kyrkans ledning så upptagen med sina inre konflikter att man inte hade
tid att ta itu med de kvinnliga profeterna och visionärerna. Det medförde att deras
rörelse- och aktionsfrihet expanderade mer än någonsin tidigare. Vi ser en kort glimt av
frihetens och förverkligandets tid för kvinnorna innan de tilltagande kättarprocesserna
på 1400-talet satte stopp för den spontana spiritualiteten för en lång tid framöver. 50
47 Konsthistorikerna har kunnat påvisa samma omställning i bildkonsten. Från den triumfatoriska
Pantokratorgestalten övergick man till att skildra den lidande Kristus så mänskligt och naturtroget som
möjligt. Motiven i visionslitteraturens historiografi visar samma omdisponering, vilket Dinzelbacher
framhåller i Mittelalterliche Visionsliteratur, 1989, s. 4.
48 Vauchez, 1987, s. 189-190. Den både breda och djupa fromhetskontext som franciskanrörelsen utgjorde
över hela det senmedeltida Europa visas av en mängd kvinnliga vitae från denna period. Vauchez nämner
ytterligare ett dussintal för tiden välkända fromma kvinnor som levde inom den franciskanska
spiritualiteten.
49 Hildegard var ju verksam två sekler för Birgitta och hör alltså inte till den spiritualitetsrörelse som
behandlas här. Jag nämner henne bara för jämförelsens skull, eftersom det finns vissa likheter mellan henne
och den heliga Birgitta.
50 Som Dinzelbacher påpekar i”Rollenverweigering, religiöser Aufbruch und mystisches Erleben
mittelalterlicher Frauen”, Religiöse Frauenbewegung und mystische Frömmigkeit im Mittelalter, hrsg. P.
Dinzelbacher, D.R. Bauer. Köln 1988, s. 37-38, är det viktigt att minnas att termen ”religiös kvinnorörelse”
inte är ett medeltidsbegrepp. Termen har skapats av den moderna forskningen och saknar givetvis relevans
för de medeltida kvinnorna själva, för deras visioner och deras organisation i sina små andliga grupper. Det
handlar inte om en medveten kvinnomanifestation, varken emancipatoriskt eller teologiskt. Det existerar
inget socialt vi-medvetande hos dessa kvinnor. Se också samma källa, s. 3ff om det nya inflödet av kvinnliga
profeter och utvecklingen från 1100-talet och framåt.