Untitled - Åbo Akademi

369
notera hur Toni Schmid förbigår det själsliga när det gäller Birgitta. Hon etablerar i
stället en vitalistisk funktion med Den helige ande i liv och text. 96 I sin genomgång av
läroböcker under 1900-talet visar Herbert Tingsten att Gud som regissör av historiska
händelser genomgående börjar avlägsnas efter sekelskiftet 1900. Hans roll förtunnas
alltmer för att slutligen endast kvarstå som ett moraliskt fäste. Undervisning i
kristendom omvandlas till undervisning om kristendom. Övriga kristna konfessioner
började framställas i mer neutral ton. Den bild av Birgitta som mötte oss hos Westman
och Fogelklou fokuserade på den profetiska och evangeliska linjen i gudshistorien i
historien. Den underliggande kristna historiesynen med en aktivt agerande Gud
återfinns inte uttalad hos Schmid. Hos Westman och Fogelklou är Birgitta Guds
verksamma profet i den historiska utvecklingen. Schmid ser henne som ett ”redskap för
Anden”. 97
Det kan vara värt att resonera kring den biografisk-dramatiska personkärna som
Schmid etablerar. Hon framställer Birgitta som en förintande samhällskritiker med en
nedärvd motvilja mot makten, folkungarna. Hon uppvisar ett ståndshat och en
obönhörlig hårdhet. 98 Det reformatoriska och profan-socialreformatoriska draget i
Birgitta lyfts fram samtidigt som Schmid betonar att hon socialt sett vände sig till sina
jämlikar. 99 Fattigdomen, rätt uppfattad, ser hon som en dygd och individualiserar inte
de fattiga. Vi möter en konservativ reformator eftersom Birgitta är ”avog mot nya
vanor” och ”nya påfund bära henne emot”. Kontrasterad mot det framväxande
”Socialsverige”, med sin ovanligt snabba sekularisering, blir denna bild från 1940
spänningsfylld. Massarbetslöshet under 1930-talet växlade turbulent med socialpolitiska
reformer och demokratins etabalering. Arbetspolitiska program, sjukförsäkring,
åldringsvård, bostadsbristen och moderskapsunderstöd stod högt på agendan.
Skattepolitiken blev från 1934 en fråga om social utjämning och drog med sig den
större frågan om hela folkets levnadsstandard. År 1932 hade den socialdemokratiska
regeringen under Per Albin Hansson lagt fram ett omfattande program för hur
arbetslösheten skulle bekämpas. Man fick bukt med massarbetslösheten, men procenten
arbetslösa var ännu in på 1940-talet oacceptabelt hög. 100 Birgittas presumerade
ståndshat, harm över orättvisor, hennes reformatoriska sinne skulle passa väl in i det
välfärdssvenska bygget om inte Schmid samtidigt betonade hennes konservativa ovilja
mot förändringar. Jag skulle därför hålla före att vi inte kan avläsa tiden automatiskt i
Schmids Birgittabild. Däremot vill jag framkasta hypotesen att denna Birgitta inte visar
sig behövlig som ett kollektivt identifikationsobjekt i Sverige mellan 1920- och 1970talet.
Orsaken kunde vara den dynamiska framväxten av ett ”Trygghetssverige” där den
96 Schmid, 1940, t.ex. s. 184ff.
97 Schmid, 1940, s. 190.
98 Schmid, 1940, s. 39, 61.
99 1900-talets begynnande demokratiideal genomsyrar däremot t.ex. Fogelklous bild av Birgitta. Fogelklou,
1919, s. 242.
100 Sköld, Lars, ”Socialsverige växer fram, Den svenska historien. ”Vår egen tid från 1920 till 1960-talet”, band
10, huvudförf. och granskare, Sten Carlsson & Jerker Rosén, huvudred. Gunvor Grenholm, band 10,
Stockholm 1968, s. 118, 123. Under senare delen av 1930-talet hade det skapats en stabil parlamentarisk
majoritet genom koalitionen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet, vilket innebar en
förskjutning av det partitaktiska läget. Detta medförde en nyorientering av ideologisk art både inom
oppositionspartierna och inom socialdemokratin. 1930-talet blev därmed ett brytningsskede där den
ekonomiska krisen förde med sig nya värderingar och ett nytt ekonomiskt tänkande. Socialdemokraternas
offentliga budskap var att framtidsproblemen måste lösas genom socialism, men i praktiken hade Marx
redan ersatts av Keynes. Marxismen fick vika för en planhushållningsideologi av allmän välfärdskaraktär.
Birgersson, Bent Owe, m.fl., Sverige efter 1900. En modern politisk historia, Stockholm 1981, s. 139-140. Se även
Tingsten, s. 281.