Untitled - Åbo Akademi

176
motsatserna”. 148 Kampen fördes inte enbart med politiska vapen. 149 Också teologin
kunde laddas för ändamålet. Bibliska kvinnor framställdes som föredömen. Här fanns
redan en etablerad kvinnohistorisk tradition. Redan på 1860-talet lyfte Fredrika Bremer
fram Birgitta som ett föredöme. Bremer hänvisar i sina dagbokstexter till ”den antika
sibyllan” och hennes svårlästa stil och orakelspråk som ”förkunna en Gud och en
verldsdom” men säger sig vilja ”blifva en Sancta Birgitta för mitt land”. 150 Sophie
Adlersparre lyfte i början av 1870-talet fram Birgitta som den genom vars försorg ”den
Heliga Skrift blifvit öfversatt” och som en ”förkämpe till reformationen”. Sophie
Adlersparre poängterade att tiden efter reformationen saknade religiösa personligheter
på kvinnosidan; både i hem och kyrka framstod kvinnan i efterreformatorisk tid som en
”opersonlighet”. I artikeln noterade Adlersparre inte bara nunnornas utan också de gifta
kvinnornas stora inflytande under katolsk tid. 151 Adlersparre prövar olika förklaringar
till osynliggörandet, varav en lyder att ”protestantismens mer till hufvud och förstånd
talande lära helt naturligt måste på qvinnokönet utöfva mindre inverkan än
katolicismen”. 152 I debatterna kom Luther och hans äktenskapssyn att bli en känslig
fråga. Många av de kvinnliga debattörerna undvek att rikta öppen kritik mot Luther.
Man ville inte gå i närkamp med uttalanden som av hävd hade givit legitimitet åt
kvinnans underordning. I stället lyfte man fram uttalanden som kunde tas som intäkt
för reformatorns välvilliga inställning mot kvinnofrigörelsen. ”Man vill med andra ord
ha Luther med sig på vägen mot frigörelsen”, sammanfattar Inger Hammar. 153
Birgittadagen, 7 oktober, lyftes senare fram under kampen för kvinnlig rösträtt
som en allmän kvinnorösträttsdag och tolkningarna av helgonet kom med tiden att få
olika accentueringar inom kvinnorörelsen. 154
De rösträttsbestämmelser, som infördes i och med representationsreformen 1866,
innebar ju en ytterst marginell utvidgning av valmanskåren till drygt fem procent av den
manliga befolkningen. ”Den lilla rösträttsfrågan”, kvinnornas politiska likaberättigande,
var länge underordnad den ”stora rösträttsfrågan”. På 1890-talet tilltog intensiteten i
debatterna och frågan om allmän rösträtt för alla män steg fram som en första rangens
stridsfråga. Man menade att ingen stark opinion för kvinnlig rösträtt syntes bland
kvinnorna själva, varför frågan marginaliserades. Ärendet gavs ingen prioritet vare sig i
det socialdemokratiska eller liberala partiprogrammet. 155 Lenita Freidenvall urskiljer två
olika argument för kvinnlig rösträtt. Dels lyfte man fram ett rättviseargument: varken
148 Zander, 2001, s. 144f. Se även Hammar, 1999, s. 20ff om kvinnokampen och de teologiskt grundade
argumenten kring persona publica.
149 Som ett opolitiskt, men allmänt borgerligt, organ för kvinnoemancipationen fungerade Fredrika Bremerförbundet,
skapat av Sophie Adlersparre, från 1884. För mer speciella syften tillkom Föreningen för gift
kvinnas äganderätt 1873 och Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt 1902. Från år 1886 började
fackliga sammanslutningar bildas. Språkrör för kvinnliga synpunkter blev Tidskrift för hemmet (1859-1885),
Dagny (1885-1914) och Hertha som startades 1914, alla med anknytning till Fredrika Bremer-förbundet.
Bland andra pressorgan kan nämnas Rösträtt för kvinnor (1912-1919) samt Morgonbris, grundad 1904 av
socialdemokratiska kvinnor. Qvist, 1968, s. 194.
150 Bremer, Fredrika, Lifvet i gamla verlden. Dagboks-anteckningar under resor i Söder- och Österland, II, Stockholm
och Upsala, 1860-1862, s. 252. Se mer om detta i Burmans, Carina, Bremer, en biografi, Stockholm, 2001, s.
435.
151 Hammar, 1999, s. 66f.
152 Artikeln ingår i Tidskrift för hemmet, 1871, s. 8f.
153 Hammar, 1999, s. 71-72.
154 Se t.ex. Tore Frängsmyr, Svensk idéhistoria, Stockholm 2000, s. 200. Som kvinnoideal och förebild håller
Birgitta fortfarande långt in över sekelskiftet, men sprickan i kvinnosynen (synbar redan i biografisk
jämförelse mellan Hammerich, Fries, Bergström och Wahlström) vidgas och fortsätter att ge näring åt
divergerande tolkningar och associationer under hela 1900-talet.
155 Möller, Tommy, Svensk politisk historia 1809-1975, Lund 2004, s. 47f, 79-80.