Untitled - Åbo Akademi

439
Birgitta politiseras inte i denna tolkningskontext; hon sexualiseras och analyseras med
hjälp av ett halsbrytande enkelt könsbundet psykodiagram. Det teologiskt mest
märkvärdiga i uppenbarelserna, Birgittas mariologi, bildar analysperspektivet. Witt-
Brattström frågar sig hur det är möjligt att Birgitta blivit helgonförklarad och fått sina ur
klerikal synvinkel skamlösa skrifter sanktionerade av katolska kyrkan och spridda över
hela Europa:
Även om hon inte var ensam om att propagera för en bättre könsbalans i treenigheten, så
kan det inte ha undgått kyrkan att Birgitta, medvetet eller ej, i sina uppenbarelser framställer
Gudamodern som överordnad sonen. 84
Birgittas rollspel, hennes ställning som svärdotter i den gudomliga familjen, ingår i en
kvinnlig litterär tradition: den medeltida brudmystiken. 85 Hos Birgitta står egentligen
mor- och sonförhållandet i fokus. Anledningen till att Maria, som svärmor, blir så framträdande
i uppenbarelserna är att hon speglar Birgittas upplevelser av sitt eget moderskap.
Deras heliga samförstånd är en intim mor-svärdotterrelation byggd på den oförblommerat
auktoritära omsorgen om Sonen, vars huvuduppgift tycks vara att förstora och förgylla
moderns roll. /…/ Men det är inte bara den förnekade moderns dagdröm som styr
utformningen av Jesus till en mammas gosse, som inte kan neka sin mor något. Att låta
sonen kröna Modern till sin jämlike är också en kyrkopolitisk strategi. 86
Före sonen fanns modern. Genom att smuggla in Maria som åtminstone en halv gudom
försökte de europeiska brudmystikerna upphäva polariseringen av maskulint och
feminint, tolkar Witt-Brattström. Lite olikt övriga kvinnliga mystikers syner är Birgittas
sista uppenbarelse en vision av födelseundret i Betlehem och bedöms av Witt-
Brattström som ”en religiös höjdpunkt och samtidigt en kvinnlig triumf, en tillbedjan av
den egna kraften att föda fram liv”. I sin sista vision väljer Birgitta att göra Maria till
människa i stället för att se henne krönas som Himlamoder, vilket många andra
kvinnliga visionärer gjorde. 87
84 ”För Birgitta är kvinnan en gud inte bara i förhållande till livets uppkomst utan också i förhållande till
döden” lyder Witt-Brattströms konklusion. Witt-Brattström, 1993, s. 60. I Stabat Mater undersöker Julia
Kristeva Mariakulten som symbolisk konstruktion och menar att den svarar mot ett grundläggande behov
hos kvinnorna och dämpar deras paranoida sidor. Mariakulten tillmötesgår havandeskapets mest
skuldbelagda fantasi, den som i storhetsvansinne förnekar mannens roll i fortplantningen. Inför
anstormningen av kvinnor till klostren, valde kyrkan en annan linje: att betona moderskapet som kvinnans
sanna kall. Kristeva, Julia, Stabat mater. Julia Kristeva i urval, Stockholm 1990, s. 9-62. Om kvinnoproblemet
för klostren se ovan kap. III:3 ”Makt eller vanmakt” samt III:4 ”Om medeltidens visionstopografi”.
85 I Medieval women´s visionary literature menar Elizabeth Alvida Petroff, att brudmystikens syfte är att upphäva
polariseringen av maskulint och feminint för att nå fram till en kosmisk vision av den absoluta
jämställdheten mellan son och mor. Det var vanligt att de kvinnliga visionärernas sista uppenbarelser visade
hur jungfrudrottningen kröntes till överhuvud över ett trippelrike: himlen, helvetet och jorden. Birgitta är
ett undantag här; hennes sista vision visar hur sonen föds i Betlehem. Som Witt-Brattström påpekar, 1993,
s. 57, så saknas den för andra mystiker vanliga ”tändningen” hos Birgitta. I hennes kalvariescen understryks
hur Jesus, mitt i sina dödsplågor, tänker mer på sin mor än på sig själv. ”Faktum är, noterar Witt-
Brattström, ”att Jesu pina mest verkar vara en ursäkt för att den självupptagna modern ska få plocka
poäng”. Petroffs tankar återges här genom Witt-Brattströms komprimering.
86 Witt-Brattström, 1993, s. 56.
87 Witt-Brattström, ”Den heliga Birgitta”, Hundra skrivande kvinnor, del 1, red. B. Svanberg & E. Witt-
Brattström, Stockholm 1995, s. 80, samt Witt-Brattström, 1993, s. 62.