Untitled - Åbo Akademi

227
även i hennes förhållande till fadern, synliggörs genom att Bergh avslutar biografin med
följande ord: ”Så slutar Birgitta Birgersdotter sitt liv”. 414
Detroniseringen av Sven Stolpes och Hjalmar Sundéns Birgittabilder, som jag
analyserade fram deras respektive biografier från 1973, d.v.s. den sexualneurotiska och
socialrevolutionära profeten, är närmast total i sitt konkluderade koncentrat:
Detta och mycket annat i Birgittas uppenbarelser visar inom parentes att hon ägde en
självklar trygghet i sin kvinnoroll. Att hon i egenskap av kvinna skulle ha känt något som
helst hot från manssamhället och dess patriarkaliska strukturer går inte att belägga, vilket å
andra sidan kan tänkas i varje fall delvis hänga samman med hennes klasstillhörighet i den
högre aristokratin. 415
Hjalmar Sundéns religionspsykologiska analys av Birgitta bildar däremot ett starkt
underlag för Berghs tolkning. Utan att det skrivs in öppet i texten märks en följsamhet
gentemot den sundénska bilden. Men i Berghs biografi möter vi den framställd utan de
psykoanalytiska och teoretiska ”byggnadsställningar” som omgav Birgitta i Den heliga
Birgitta. Ormungens moder som blev Kristi brud. Han speglar Sundéns roll- och relationspsykologiskt
tecknade Birgittabild mot källorna som korrektiv och med Birgit Klockars
källkritiska korrigeringar nogsamt i minnet. Så följer Bergh till exempel tolkningen av
visionära tillstånd enligt teorin om ”hypnagogt bildspel”, läser in Birgitta själv i
”Frågornas bok” och utgår från en ömsesidig beroenderelation mellan henne och
magister Mathias. 416 Relationen till Mathias ger en bild av Birgitta:
Birgitta, som av den professionella teologen Mathias stärkts i sin tro på att vara ett
språkrör för Gud, är i sin tur beredd att stödja honom och förmedlar till på köpet
himmelsk garanti att han som bibelforskare är otadlig. De är ömsesidigt beroende av
varandra och har därför ett intresse av att applådera varandra. Det är svårt att fria sig från
intrycket att Birgittas umgänge med Mathias var en viktig och gynnsam, kanske den
avgörande betingelsen för att hon nu allt oftare hemsöktes av extatiska upplevelser. Stödet
från Sveriges främste teolog stärkte henne naturligtvis i övertygelsen om att vara Guds
språkrör. Den lärde Mathias, som väl dittills träffat på mystikerna endast i litteraturen,
måste ha blivit upprymd över att nu ha lärt känna en livs levande sådan, i samma stift och
allt. Han visade sitt entusiastiska intresse, hon kvitterade med nya himmelska rapporter, av
vilka flera ägde ett för honom själv mycket behagligt innehåll. 417
414 Bergh, 2002, s. 80, 134, 219. Iakttagelsen, minimal visserligen, är viktig. Alla biografer fokuserar kring
det moderlösa barnet. Birgitta som sin fars dotter har förbigåtts i levnadsteckningarna utom i en reflektion
av Stolpe, 1973, del 2, s. 212 där han skriver att hon med glädje ”böjer sig för en fadersgestalt som hon
tidigt förlorade på Finsta, och vars roll hennes svage make aldrig kunde fylla ut”.
415 Bergh, 2002, s. 199. Också teorierna om Birgittas och Ulfs eventuella ”äktenskapliga problem”, som
framhölls i både Sundéns och Stolpes levnadsteckningar, skjuts åt sidan i Berghs biografi. Relationen
framställs källbaserat sakligt och i grunden positivt. Bergh, 2002, s. 132-135. Jfr Stolpe, Sven, Birgitta i
Sverige, Stockholm 1973, s. 40-55, 63, 113, 117-119, 154-155 samt Sundén, Hjalmar, Den heliga Birgitta.
Ormungens mor som blev Kristi brud, 1973, s. 22, 42, 48-51, 60, 80, 130, 151-152, 182, 208-209, 212, 226.
416 Bergh, 2002, s. 47-53, 58-59, 69-84. Jfr Sundén, 1973, s. 46-51, 76-90, 188-195. I enlighet med Klockars
gör Bergh dock här den justerande reservationen att källmaterialet inte tillåter tolkningen av en dramatisk
brytning mellan Birgitta och magister Mathias. Jfr Klockars, 1976, s. 123, 127.
417 Bergh, 2002, s. 49-51. Schück ser denna relation som central på precis samma sätt som Bergh. Schück,
Henrik ”Några anmärkningar om Birgittas revelationer”, ingår i K. Vitterhets Historie och Antikvitets
Handlingar, 33, Stockholm 1901, s. 7-11. Samma gäller Gustaf Bergström i Sancta Birgitta, Örebro 1898, s.
28-31, och Sven Stolpe, 1973, del 1, s. 90.