Untitled - Åbo Akademi

474
skolparadigm, nya psykologiska analysmodeller och tolkningsteorier. Det förstnämnda
syns med stor tydlighet i biografierna av Hammerich och delvis hos Schück, Schmid,
Klockars och Furuhagen. Hammerich hörde rentav till de banbrytande källkritiska
historikerna i Danmark som lyfte in Birgitta och svensk medeltid i det nya
forskningsparadigmets ljus. Schmid skrev den första weibullianska biografin över
Birgitta. Konjunkturkänsligheten för nya teologiska skolbildningar märktes främst hos
Westman och Fogelklou som helt anammade den söderblomska profet- och
uppenbarelsesynen. Känsligheten för den nya freudianska människoförståelsen och
psykoanalysens möjligheter visade sig hos Andræ, Sundén och Stolpe.
Hur långt man än försöker föra de olika delanalyserna över Birgittabiografierna
kvarstår något som ständigt slinker undan mellan maskorna i analysnätet. Bilden av
Birgitta skapas i textens ton, i markeringarna i Birgittaporträttet och genom biografens
temperament och karaktär. Inte ens de empiriskt lagda historikerna, som håller sig till
den reflexiva doktrin- och kognitionsnivån, går fria från detta. Både Toni Schmids och
Birgit Klockars Birgittabilder blir intellektualiserade porträtt av ”teologbirgitta” som är
nästan lika sakliga och kritiska som källkritiken själv.
Ett annat professionsdrag som visade sig särskiljande i min analys är att historiker
tenderar att återgå till den biograferades samtid och tiden före, och på så sätt närma sig
biografins huvudperson ”bakifrån” för att därifrån tolkande röra sig framåt. Ickehistoriker
som biografer vände sig bakåt och tolkade biografisubjektet utifrån sin egen tid.
Empiriskt lagda historiker installerade sig bakom sitt subjekt, de mer hermeneutiska
uttolkarnas och religionspsykologerna vände sig bakåt från sin egen tid. Sammanfattningsvis
kan man säga att historikerna (med undantag av Wahlström i 1800talskonventionen)
undviker både att skiva helbiografier och psykoanalytiskt färgade
tolkningar. Biografin blir ett vetenskapligt verktyg för att greppa större problem-
ställningar är individen i historieforskningen. Här är biografins största bruksfunktion.
Elisabeth Mansén inringar fackhistorikerns ambivalenta syn på biografin i följande
ord:
Länge uppfattade jag det som om det vore att placera sig i något av de många B-lag vi har
bland akademiker om man ”bara” skrev en biografi. Och jag är fortfarande osäker på
vilken status biografiskrivandet har i akademiska sammanhang. Jag skrev därför inte ”bara”
en biografi, utan ägnade stor uppmärksamhet åt alla ”ismer”, i mitt fall ”idealrealismen”
och dess praktik i livet och litteraturen. Jag använde mitt objekt som en lins med ganska
vid vinkel – för att genom henne se och beskriva den tidens kulturmiljö och skriva om
salongslivets och romantikens Uppsala. 31
4 Konfessionsskillnad och influxus
Birgittabiografierna bör avläsas mot kyrkohistorien. 1800-talet hade, enligt Yngve
Brilioth, inneburit provinsialismens höjdpunkt när det gällde korrekt kyrklighet och
ortodox teologi. Endast en utsikt hade lämnats öppen: till de tyska lärofädernas
katedrar. Inte ens den nordisk-kyrkliga gemenskapen utvecklades aktivt, och den
engelsktalande kristenheten sågs som allt sektväsendes ursprung och uttryck. 32 Men
31 Mansén, 1997, s. 152.
32 De frikyrkliga strömningarna i Sverige stod dock genast från början i livlig kontakt med trosfränder inom
den anglosachsiska kristenheten. Rodhe, Edvard, Svenska kyrkan omkring sekelskiftet, Stockholm/Uppsala
1930, s. 391.