Untitled - Åbo Akademi

513
självbiografiska redovisning hon insisterar på skall innefatta relationen mellan biograf
och biograferad och utvecklingen av förhållandet dem emellan för att belysa den
processuella framväxten av förståelsen. Rent teoretiskt ser hon nämligen ingen
möjlighet att skilja biografin från självbiografi och fiktion. Genom en perspektivistiskt
redovisad subjektivitet skulle då själva biografiprocessen blottläggas. Stanley nöjer sig
inte med bara en redovisning av slutprodukten. Hon beskriver själv sin arbetsmetod
som kalejdoskopisk och menar att det sättet att arbeta är mer feministiskt än ett
mikroskopiskt närmelsesätt där sanningsvärdet stöder sig på materialinsamlingen. 56
Flera av Birgittabiograferna skriver öppet eller dolt in sin självbiografiska delaktighet i
biografin. Jag ser en särskild förtjänstfullhet i Birger Berghs dialogiska metod. Den är
inte en självbiografisk inskrivning på samma sätt som vi ser hos den debatterande Sven
Stolpe. Den är kommunicerande och reflekterande i sitt tydliga berättarkontrakt med
läsaren. Birgit Klockars stillsamma dialog med materialet och berättelsen är också en
utmärkt och välfungerande teknik.
Daniel Madelénat etablerade ett schema för biografens berättarhållning,
tidsbehandling och syntax. Han skiljer mellan det interna, det externa och det allvetande
berättargreppet. Den interna berättaren riskerar att fluidisera in i självbiografi. I den
externt komponerade biografin löper biografen faran att börja argumentera med
materialet och hejda berättarflödet. Den allvetande berättaren avvisas helt av Madelénat
eftersom han/hon konkurrerar ut huvudpersonen. 57 Jag antar att Madelénat skulle
avvisa åtminstone en av biografierna i min analys: Sven Stolpes.
Ira Bruce Nadels tre narrationsvarianter, den dramatisk-expressiva, den objektivt
akademiska och den interpretativt analytiska biografin, har tjänat som ett funktionellt
analysinstrument. 58 Samtliga biografier har rätt renodlat kunnat återföras på något av
dessa stilgrepp. De biografer som har litat till det dramatisk-expressiva greppet
förorsakar oftare en diskussion om den historievetenskapliga metoden och
källkritikfrågan. Det är ändå inte så enkelt som att biografens involvering av sig själv
och sin samtid i texten skulle skapa en ”sämre” biografi. Hagiografierna, där varken
biografen eller samtiden syns, indikerar att det dramatisk-expressiva i sig inte behöver
vara en nackdel. Frånvaron av samtidsspegling i dessa levnadsteckningar gör dem
uttryckligen till hagiografier – och därmed ointressanta, irrelevanta, ytliga och
förfalskande som biografier. Det dramatisk-expressiva var ett dominerande tonläge i
både Emilia Fogelklous och Sven Stolpes biografier. Här syntes spåren av
samtidsdebatten som tydligast. I historiografiskt ljus är Fogelklou den första biografen
som söker efter ett jag och den inneboende drivkraften och rörelsen i detta jag. Själv
smälter hon in i sammanhangen som skapar en skenillusion av att läsaren möter Birgitta
inifrån. I verkligheten är det Fogelklous projicerande tolkning av Birgitta som läsaren
stiger in i. Stolpe erövrar och övertar hela biografin. De dramatisk-expressiva
biograferna i min studie har sammanfallit med autobiografik och samtidsdebatterande
ockupation av textrummet. Den siste av dem, Birger Bergh, visar emellertid att så inte
behöver vara fallet. Det existerar ingen automatkorrelation mellan det dramatiska
berättargreppet och biografin som förklädd självbiografi. Den dramatiska berättaren
dras, enligt Nadel, med tillförlitlighetsproblem eftersom biografen själv medverkar
alltför tydligt i texten. Det sker ibland på bekostnad av korrektheten. Majoriteten av
56 Stanley, Liz, The Auto/Biographical I. The Theory and Practice of Feminist Auto/Biography, Manchester 1992,
s.86, 136, 178. Se även Larsson, 2003, s. 33-34 där den feministiska biografiteorin resumeras i förhållande
till den övriga biografipoetologiska diskussionen.
57 Madelénat, 1984, s. 149ff.
58 Nadel, 1984, s. 171f.