Untitled - Åbo Akademi

247
livshistoria är att skriva revelationshistoria. 40 Text och auktor ses oupplösligt
sammantvinnade. Detta innebär att Westman arbetar enligt den litteraturvetenskapliga
biografimetod som avläser författarens liv i det litterära verket. Hans hermeneutiska
följsamhet opponerar sig aldrig mot innehållet i texterna. Den religionspsykologiska
tolkningskategorin utmejslar Birgittas religiösa och psykiska kärna ur verkläsningen.
Ibland speglas livshändelsernas relation till yttre/inre dramatik. Kompassen söker
karaktär snarare än enskilda skeenden i livsloppet även om en parallell diakronisk
struktur etableras när dragen av ytbiografin tecknas. Resultatet är en religionspsykologisk
rekonstruktion av Birgittas andlighet. 41 Detta heuristiska sökande efter ett
biografiskt psyke, om än teologiskt följsamt gentemot den nya Uppsalateologin,
markerar en trevande ingång till 1900-talets moderna biografiska synsätt och den intima
individualiseringen. Vi rör oss i en förskjutning bort från det warburgska-schückska
biografiidealet. Den warburgska dokumenterande och objektiva attityden är
framträdande på ytan. Däremot söker Westman ingen personteckning i helfigur i
verkliga omgivningar, opartiskt skildrad och utan vare sig anti- eller sympatier. Den inre
andliga verkligheten, avläst ur revelationerna och religionspsykologiskt processad
genom det söderblomska tolkningsrastret vaskar fram en ”religionstyp” snarare än en
helfigur i oscillation med omvärlden. 42
Eftersom Westman läser Birgittas uppenbarelser som religionspsykiska avbilder
och historiska lämningar, kvarlevor, och inte som artefakter, blir den allenarådande
faktahermeneutiska metoden ibland problematisk. Det medför att varje källa ses som ett
legitimt sanningsavspeglande element i diskursanalysen. Inga källkritiskt disjunktiva
åtgärder företas för att diskutera de respektive källornas tillförlitlighet eller tendenser:
biktfädernas vitor, Birgittas egna visioner och senare tillkomna berättande källor, som
till exempel Margaretha Clausdotters utbroderade vita, används okritiskt sida vid sida. 43
Westman noterar att uppenbarelser under medeltiden ofta kompletterades med en
beundrade biktfaders skildring av den benådades liv, gärningar och dygder, men när det
gäller Birgitta slår han fast att:
40 Westman tematiserar avståndet mellan tolkaren och den tolkade och försöker ständigt ställa in allt mot
Birgittas tid, kultur, känslor, idéer, historiska skeenden som grund för den biografiska tolkningsprocessen,
men ändamålet med läsningen verkar mera vara en predisponerad analys än ett öppet förståelseförsök.
Schleiermachers tes om att den hermeneutiska konsten endast kan utvecklas från en positiv formel som är
”det historiska och det intuitiva, det objektiva och det subjektiva, rekonstruerandet av ett givet yttre” visar
sin svaghet här, exemplifierat som det problem som avsaknaden av emipirisk fasthet och kritik innebär i
den schleiermacherska hermeneutiken. Andersson, Sven, ”Hermeneutikens två traditioner – om
skillnaderna mellan Schleiermacher och Gadamer”, Kunskapens villkor. En antologi om vetenskapsteori och
samhällsvetenskap, 1986, red. S. Selander, s. 146-162.
41 Westman påbörjar sökandet efter en inre religiös kärna som konstituerande för Birgittas psyke. Han
söker kännetecknen för hennes individuella personlighet. Svaret är visserligen konventionellt och teologiskt
välanpassat i tiden, men ett startskott mot modern biografi har i alla fall avfyrats med detta nya perspektiv.
Här ser vi åter igen ett indicium för en påverkan från den tyska biografiken där verkläsningen var A och O.
Jfr Scheuer, 1979, s. 113ff.
42 Om den svenska biografiken vid denna tid se Larsson, 2003, s. 41-45.
43 Westman, 1911, t.ex. s. 94ff och s. 109. Inledningsvis, presenterar Westman sin syn på revelationsgenren:
”Innan man ännu hade någon tanke på, att det egna inre livets tilldragelser, känslor och tankar såsom
sådana kunde förtjäna att upptecknas, kunde man sätta sig till med att med största möjliga noggrannhet och
detaljrikedom anteckna de ord och företeelser, i vilka man såg direkta övernaturliga ingripanden i en
benådad visionärs eller mystikers själsliv. Icke människans ord och gärningar är det då man vill bevara, utan
Guds ord och gärningar genom honom eller henne”. Westman, 1911, s. 3.