Untitled - Åbo Akademi

388
denna bild vederlägger alla påståenden om att hon skulle ha hyst förakt för den sexuella
sidan av äktenskapet. Tvärtom framstår den här som något mycket väsentligt som
”fienden” försöker förhindra. 189
Klockars rensar ut överdrifterna kring Birgittas sorg och sjukliga längtan efter makens
död. Enligt Schück, Stolpe och Sundén skulle änkesorgen ha utmynnat i en visionseruption
som accelererade till en mer eller mindre hysterisk profetism. Klockars skriver:
Ulfs död gav upphov till en djup kris i Birgittas liv. Men levnadstecknarna har kanske
ibland varit böjda att överbetona den och bortse från den utveckling som hade ägt rum
redan tidigare. Det finns mycket i källorna som tyder på en intensifiering av Birgittas
kristna engagemang under makens sista levnadsår. Redan tidigare hade hon uppnått en viss
berömmelse som en from och duglig kvinna. 190
Klockars räknar visserligen med en explosionsartad utveckling inom Birgitta, men av
andra orsaksgrunder än Schück och Westman. Tiden mellan Ulfs död och resan till
Rom beskriver hon så här:
Det var oerhört dynamiska år i Birgittas liv. Allt som hon i åratal hade samlat inom sig bröt
plötsligt fram och bredde ut sig som den glödande lavan i en vulkan. Det gäller både om
hennes omfångsrika produktion och hennes alltmer växande inflytande. 191
Också bilden av den högmodiga och makthungriga Birgitta som, enligt Stolpe och
Sundén, i ”upprorsrevelationen” avslöjar kungaambitioner för sonen Karls eller
sonsonens räkning gallras ut som en källmotstridande hypotes av Klockars. 192 I sina
revisioner namnger Klockars aldrig de biografer hon tuktar. Det gör hon inte heller när
hon i en kort falsifierande tillrättavisning grusar Stolpes bild av Birgitta som socialreformator:
När Birgitta som vuxen i den här och andra revelationer riktade udden mot sin egen
privilegierade samhällsklass, drevs hon inte i första hand av något socialt patos. Inom
henne brände djupt medvetandet om människans ansvar inför Guds kärlek, ett
medvetande som hade vaknat redan när barnet Birgitta hörde den Korsfäste klaga över
dem som ringaktade hans kärlek. 193
189 Reuelaciones celestes, Book IV, ed. by Hans Aili, Stockholm 1992, Rev IV: 75, i sv. övers. Himmelska upp.
Band 2, bok 4, kap. 75, s. 139. Klockars, 1976, s. 47, se även s. 101 där orsaken till Birgittas val att inte gifta
om sig efter Ulfs död avhandlas, något som de flesta änkor och änklingar gjorde under medeltiden.
190 Klockars, 1976, s. 86. Här förenar Klockars sig med Steffens tolkning. Steffen, 1909, s. IX. Ingendera
vill se en nedbrytande sorg hos Birgitta som skulle ha framkallat hennes visionära förmåga. Steffen skriver
att hon nu först fick möjligheten att ägna sig åt det liv hon längtat efter och att ”en person under
medeltiden ej tog ett dödsbud på det sätt som kan förekomma i modernare tider, och minst kunde fallet
vara detta med Birgitta, som alltid haft sin själ så starkt riktad på det himmelska”. Jfr även Sundén, Hjalmar,
Den heliga Birgitta. Ormungens moder som blev Kristi brud, Stockholm 1973, s.208, 212 och Stolpe, Sven, Birgitta i
Sverige, Stockholm 1973, del 1, s. 40-55, 62, 73, 93.
191 Klockars, 1976, s. 101. Westman följer däremot i modifierad form den schückska tolkningen om att
visionerna började bryta fram efter Ulfs död. Westman, 1908, s. 113.
192 Klockars, 1976, s. 147-148, 164-165.
193 Klockars, 1976, s. 41-42. Jfr Reuelaciones celestes, Book VI, ed. by Birger Bergh, Stockholm 1991, Rev
VI:52, i sv. övers. Himmelska upp., band 3, bok 6, kap. 52, s. 113-121.