Untitled - Åbo Akademi

416
historiedisciplinens överbestämningar, inriktning och huvuduppgifter. 330 Kritiken mot
biografin har varit lika stark, vilket framgick i denna avhandlings teorikapitel, även om
debatterna då har genererats av en psykoanalytisk färgad syn på omöjligheten i att
kunna biografera en annan individ.
Mitt i allt detta står Hans Furuhagens biografi som motbild och motkraft. Hans
profant pregnanta livsskildring över Birgitta Birgersdotter genljuder inte av politiska och
samhällskritiska ekon som till exempel Sven Stolpes biografi eller av diskursiva
tolkningskategorier som hos Hjalmar Sundén. Biografin förmedlar en enhetlig syn på
vetenskap, historia och individ.
Biografin är för Furuhagen ingen intuitiv genre mellan konst och vetenskap. Den
kunskapskritiska historieforskningen, som förnekar möjligheten till en intuitiv eller
omedelbar förståelse av såväl forntid som samtid, utgör hans biografisk-vetenskapliga
credo. Försöken att spåra och finna den svunna ”verkligheten” och tillägnelsen av det
förflutna, kan endast vara medelbara. Han visar att begripliggörandet av historiska
verkligheter och meningshorisonter bara kan nås via analytiska kategorier, inte genom
återskapande eller inlevelseförmåga. Hans biografi över Birgitta kommer därför mellan
raderna att förmedla upplysningsfilosofernas grundläggande postulat om historien som
en enhetlig och odelbar sekulär process. Hans historie- och vetenskapssyn liknar den
som Thorsten Nybom beskriver så här:
Människans kollektiva strävan måste varken ses som en oöverskådlig massa av enskilda
och ojämförbara ”historier” eller som del av en outgrundlig gudomlig plan. 331
Denna hållning implicerar att det förgångna är möjligt att förstå och utforska i termer
av aktörer och strukturer, av motiv och handlingar samt av orsaker och konsekvenser.
Furuhagen ger inte primärt en individcentrerad skildring av Birgitta, men som
historiker behandlar han henne individualistiskt i hennes samhällssammanhang.
Furuhagens människosyn verkar ändå vara materialistisk-mekaniserad, eller snarare
behaviouristisk, jämförd med Sundéns och Stolpes psykoanalytiska och religionspsykologiskt
tolkande porträtt. Behaviourismen, den tankeriktning inom psykologin, som
söker reducera diskurser om psykologiska fenomen till diskurser om beteendefenomen
förkastar i synnerhet all tillit till introspektion. Introspektionen som metod kan bara
användas av individen själv i fenomenalistisk utforskning av hans/hennes egen mentala
värld. Behaviourismen erkänner inte som psykologiska fakta de ”privata” psykologiska
fenomenen förnimmelser, känslor, förhoppningar och farhågor. Hur en persons
beteende skall betecknas beror på vad personen vet på förhand eller tror sig veta om
den situation hon/han befinner sig i. Furuhagens omdömen om Birgitta följer antingen
medvetet eller omedvetet den behaviouristiska tolkningsbanan. Han hemfaller aldrig till
introspektion. Han återger inte ens Birgittas egna självreflektioner. Han mäter henne
själsligt enbart utgående från allmänmänskliga tillstånd som t.ex. sorgen efter någon
närståendes död eller reaktioner när högt ställda förhoppningar grusas. 332 Inte ens
hennes moderslöshet, som de flesta 1900-talsbiograferna relaterar till, ingår i tolknings-
330 Jfr Nybom, 1989, s. 308.
331 Nybom, 1989, s. 309.
332 Furuhagen, 1990, t.ex. s. 36, 48, samt Romain, 1948, s. 103-141. Om behaviourismen se Skinner, B.F.
Mitä ihmistä ohjaa, Borgå 1974. t.ex. s. 28-43, 109-119, 171-172 samt Hempel, Carlgustav, Vetenskapsteori,
Lund (1969) 1977, s. 114-115.