Untitled - Åbo Akademi

159
av Birgitta som reformationens förelöpare i början av 1860-talet. Reformator och
reformation är återkommande begrepp hos Wahlström, som ändå mer framhåller
Birgittas allmänt profetiska reformatorsroll. Slutomdömet blir att ”Birgitta är ingen
protestantisk reformator, men hon är dock en af de starkaste föreningslänkarna mellan
vår katolska medeltid och vår lutherska nutid”. Synen står helt i samklang med den
schückska deklarationen att
någon Luthers föregångare var Birgitta icke. Inga framtidstankar blixtra oss till mötes i
hennes skrifter; både politiskt och religiöst hade hon en inskränkt synvidd, som ej sträckte
sig ut över dagens frågor, och någon sierska var hon icke i den meningen att framtiden
tedde sig klarare för henne än för andra. 54
Diskussionsämnet här är inte bara en fråga om andlig succession i den svenska
kollektiva personhistorien. 55 I tiden ligger en begynnande kristendomskritik, sekularisering
och religiös irrelevans samt, och inte helt utan betydelse: en kritik mot Luther.
Andra samhällsrörelser var på väg att gå förbi kristendomen i politisk och ideologisk
livskraft. Ellen Keys bild av den ”simple och osköne Luther, som tiden för länge sedan
gått förbi”, och som inte längre hade några lärdomar att ge, kan lyftas fram som ett
uttryck för tidens samtal. 56 Man skärskådar både Birgitta och Luther visavis
tankesubstans och historieinsatsernas samhällspolitiska kraft. Det är en ideologiskt
kvantitativ jämförelse, inte enbart en fråga om idéspåren i historieutvecklingen. 57 Det
gällde att hålla tungan rätt i mun; begreppen var ovaccinerade vid denna tid. Man
behövde Birgitta som en profetlänk till nytestamentlig tid för att visa på de reformerta
kyrkornas obrutna linje men man ville markera distans till dåtidens och nutidens
katolicism. 58
Eftersom relationen mellan katolskt och protestantiskt hade blivit ett intensivt
debatt- och diskussionsämne kring sekelskiftet skall vi närmare undersöka hur
Wahlström förhåller sig till tematiken i sin Birgittabild. Henrik Schücks bild är tydlig
och odiskutabel. På tal om den svenska reformationen konstaterar han att det är ”med
en med en ogrumlad känsla af stolthet och glädje vi kunna vända oss till denna del af
Komme hun varsler tilligemed Pavemagtens Fald og staaer ganska pa Linie med Tauler, Suso, Ruysbroek,
Bømerna, Savonarola”, skriver Hammerich. Se även s. 97.
54 Wahlström, 1905, s. 22, 30, 42 och Schück, Illustrerad svensk litteraturhistoria, I, Stockholm 1896, s. 96-97.
55 Balansgången var svår. Det gällde att tillägna sig den egna medeltiden och Birgitta och samtidigt inte
öppet provocera den katolska kyrkan. En uppenbar ”smygprotestantisering” är märkbar hos alla
Birgittabiografer under slutet av 1800-talet. Min följande monografi, som är en del av denna avhandling,
fokuserar på detta.
56 Ellen Key demonstrerade vid denna tid en öppen fientlighet mot Luther och den protestantiska kyrkan
och visade samtidigt sin faiblesse för den katolska kyrkan. Hammar, 1999, s. 70.
57 Wahlström, Lydia Nutidsfrågor. Uppsatser i religiösa och sociala ämnen, Stockholm 1904, s. 1-5. Bilden av
Birgitta som luthersk föregångare avvärjs också av Ellen Fries, 1891, s. 28-29. Bergström slår fast att
Birgitta bleknar i sitt medeltidsdunkel vid sidan av Luther. Bergström, 1898, s. 126-127.
58 Tjugo år senare talade Wahlström klarspråk på denna punkt: ”Birgitta var en reformatorsnatur, inte bara
politiskt utan även religiöst. Visserligen har man på senare tiden med en hänvisning till hennes katolska
renlärighetsnit och hennes obestridliga trohet mot påvekyrkan velat beröva henne äran av att räknas bland
reformationens förelöpare. Men reformationen har ju inte endast sin dogmatiska och konstitutionella sida –
den är ju också, ja, kanske framför allt en etisk reformrörelse, en rensning av livet inom kyrkan, och i så fall
hör Birgitta med i den stora raden av oförfärade protestanter före protestantismen”. Wahlström, Katolskt
och protestantiskt i medeltid och nutid, Stockholm 1920, s. 75.