Untitled - Åbo Akademi

och kritiskt radikala biografipoetik, spår av en diskurs inom en annan diskurs med sina
kulturellt motiverade och värdeladdade tecken. 11
Till ett tillfredsställande biografiskt porträtt under antiken och medeltiden hörde
kroppsliga beskrivningar. Jämförda med dagens biografik präglades de av strikta
begränsningar. I både gamla och nya testamentet är de fysiska beskrivningarna snarare
undantag än regel, men när den hellenistiska världen genomsyrades av kristendomen
finner vi att betydande religiösa gestalter framställdes med kroppslig-visuell tydlighet.
Meningen var att man i fantasin skulle se gestalterna för sin inre blick. Kristendomen
hade delvis en hämmande inverkan på den biografiska framställningen: den bjärta
realismen i den yttre återgivningen parades med en osann änglamentalitet i skildringen
av personernas inre.
En omtyckt biografisk metod var dubbelkaraktäristiken. Tidsepoker och orter,
men lika ofta människor, skildrades i jämförelseform. Man vägde den ena hjältens
fördelar mot den andres nackdelar. Jämförande typologiserande epitet var också vanliga.
I samma syfte användes anekdoterna. Den främste företrädaren för stilen var Plutarkos
(ca 46-120 e.Kr.) som i 22 biografier ställde en grek mot en romare. Den plutarkiska
traditionens starka fäste i biografihistorien är märkbar i svenska biografier ännu in på
1900-talet. Den får visserligen ett tillskott av en modernare vetenskaps- och historiesyn,
och utvidgas av ett mer psykologiskt upptränat öga, men den skakas ändå inte i sina
grundvalar innan Plutarkos av modernkritiska biografer inte längre ansågs vara biograf
överhuvudtaget. 12 Den förste historiker som seriöst tog sig an problemet med skildringen
av förändringar i den biograferades karaktär var antagligen Polybios (200-120 f.Kr.).
I levnadsteckningen över Filip V av Makedonien blev han tvungen att finna en
förklaring till hur hans hjälte, utrustad med alla tänkbara goda egenskaper som han var,
kunde förvandlas till en tyrann. 13 Ett annat sätt, typiskt under medeltiden, var att skildra
människan genom följderna av hennes gärningar hellre än genom återgivning av
enskilda handlingar. Det anekdotiska berättandet har, som jag påpekade ovan, följt
biografin under hela dess lärdomshistoria. Ett klassiskt exempel är Polybios berättelser i
biografin över Alexander den store. Anekdoten har haft både sina försvarare och
begabbare. Alexander von Villers skrev en gång: ”Anekdoter är ett betänkligt symptom;
de tyder på andlig oförmögenhet”. Men biograferna har trots det spridit anekdoter om
de flesta ’stora män’ som fått sin levnadsteckning skriven. Några av dem har blivit
klassiska berättelser. 14
När det gäller biografin under medeltiden tiger Edmund Gosse i sin översikt över
biografier i Encyklopaedia Britannica. Epoken var mer inriktad på det himmelska än på det
jordiska. De levnadsbeskrivningar som producerades står kvalitativt långt under de
antika biografierna. Lakunen hos Gosse är ändå inte validerad i verkligheten: en ny
variant uppkom och bredde ut sig, vitan. Där samlades berättelser om martyrers och
heliga personers liv. Så som familjen och folket tidigare hade velat skildra sina
där Birgittas inlevelse i bibliska roller analyseras. Birgitta identifierar sig med de bibliska aktörerna och
hennes språkbruk är format av biblicismer.
11 Epstein, W.H., Recognizing Biograpy, Philadelphia 1987, s. 38. Epstein skriver: ”a ´fact´ could be treated as
a trace within discourse of discource, as a culturally motivated, value-laden sign, which simultaneously,
encodes and re-encodes the self-referential process of unlimited semiosis”.
12 Kirn, 1955, s. 51-53, 72-82. Jfr med diskussionen i Whittemore, 1988, s. 4-5, 12 Se även Inger Larsson,
Text och tolkning i svenska författarbiografier. Elin Wägners Selma Lagerlöf, Elisabeth Tykessons Atterbom och Fredrik
Bööks Verner von Heidenstam, Södertälje 2003, s. 43-45 samt Göran Hägg, Övertalning och underhållning. Den
svenska essäistiken 1890-1930, Stockholm 1978, s. 46.
13 Kirn, 1955, s. 111.
14 Kirn, 1955, s. 133-143, 150-153.
32