Untitled - Åbo Akademi

225
inte var nödvändiga förutsättningar för hennes författarskap. Koncentrationen läggs på
Birgitta som författare, men biografen påpekar:
Hon sneglar inte på publiksmak eller dagskritik. Hennes författarskap är en religiös
pliktuppfyllelse. Så fort hon försattes i de speciella trancetillstånd som hon själv har
beskrivit, då hon var ”vakande och ej sovande” eller, som hon också ofta säger, ”vaken
och försänkt i bön”, var hon beredd att ta emot, memorera och därefter nedteckna eller
diktera vad som ingivits henne ”i anden”. Sedan den teologiska expertisen hade övertygat
henne om att hennes ingivelser var gudomliga budskap till mänskligheten, var valet inte
svårt: allt det hon uppfattade som himmelska meddelanden var hon helt enkelt tvungen att
vidarebefordra. Att sovra hade varit detsamma för Birgitta som att brista i lydnad mot
Gud. 406
Som författare visar hon ofta ett ”brådskande, nervöst jagande efter bilder” och
fullföljer inte alltid med sin jäktade stil tankegången på ett konsekvent sätt. Hennes
uppenbarelser är ”mycket originella” och hon gör i sitt bildspråk ”bruk av snart vad
som helst, allt från igelkottar till barnmorskor”. Inte sällan ger erotiken stoff till det
birgittinska bildspråket och ”motivet mor och moderlighet ligger naturligt nog nära till
hands för åttabarnsmodern Birgitta”. De verkningsfullaste, och litterärt mest fulländande
texterna, finner Bergh från slutet av Birgittas livstid när metaforerna har avdunstat ur
hennes stilistik. 407 Dramatikern Birgitta lyfts fram genom de dialogiskt konstruerade
uppenbarelserna som visar hur:
Birgitta, ungefär som en dramatiker, spaltar upp sitt psyke i flera roller som hon försöker
skänka trovärdighet. Ser man hennes uppenbarelser som det litterära uttrycket för en
kommunikation, där hon själv fungerar som avsändare och mottagare, blir ju dialogformen
mycket naturlig. 408
I en jämförelse mellan de olika författartemperament som karaktäriserar Birgitta och
magister Mathias ger Bergh ännu en bild av Birgitta:
Den lättsamma och delvis uppsluppna attityd Mathias här lägger i dagen har som bekant
paralleller i bildkonsten, särskilt i det medeltida kyrkomåleriet och i folktron. Hos Mathias
biktbarn Birgitta hittar man däremot inte ett spår av ett sådant lättsinne, och bland annat
här går temperamentsskillnaden mellan de två författarna tydligt i dagen. Mathias var
teolog och intellektuell, medan Birgitta snarare var profet, och profeter skämtar inte; den
som skrattar vid läsningen av Birgittas Uppenbarelser gör det knappast med författarinnans
goda minne. 409
406 Bergh, 2002, s. 115-117,169. Bergh påminner om att i orden ”ingivelse” och ”inspiration” har ingått en
förståelse av något utifrånkommande. Att Birgitta inte sovrade i texterna innebar inte att hon var
omedveten om att texterna behövde bearbetas innan de fick den önskade formen. Bergh redogör för den
språkliga formgivningsprocessen och Birgittas öppenhet för biktfädernas justering av hennes
uppenbarelser. Birgit Klockars gör också, som jag kommer att visa i analysen av hennes Birgittabiografi, en
viktig distinktion mellan att se revelationerna enbart som skönlitteratur och att lyfta fram den religiöst
kreativa grunden, och pliktuppfyllelsen, i texterna.
407 Bergh, 2002, s. 121-130, 151, 196, 219.
408 Bergh, 2002, s. 139.
409 Bergh, 2002, s. 149. Emilia Fogelklou och Toni Schmid fann däremot en drastisk och burlesk humor
hos Birgitta. Stolpe, 1973, del 2, s. 43, hittade också spår av humor när Birgitta var på gott humör.