Untitled - Åbo Akademi

126
kardinal Aegidius d'Albornoz, känd som skicklig statsman och krigare. Kardinalen, som
var Spaniens primas och ärkebiskop av Toledo, lyckades 1367 genom underhandlingar
och vapenmakt återställa kyrkostatens enhet. I de krigiska operationerna deltog kardinalens
brorson Gomez – senare vän till Birgitta och hennes ”familia” i Rom. Innocentius
efterträdare Urban V (1362-1379) kunde nu, 1367, återvända till Rom. 88
Vistelsen blev dock temporär. På grund av militära och politiska överväganden
fann påven det säkrast att 1370 återvända till Avignon, där han kort därefter avled.
Under efterträdaren, Gregorius XI, blossade upproren åter upp, riktade främst mot
påvens franska hantlangare och andra främmande inkräktare. Också det alltmer ökade
skattetrycket blev en upprorskälla. Den florentinska republiken framstod som ledare för
motståndet. Upproret blev ett faktum hösten 1375. Snart var hela kyrkostaten hotad
och dess existens stod på spel. I denna situation återvände Gregorius XI till Rom i
januari 1377. Men försöken att bilägga tvistigheter och strider misslyckades och det
ultranationalistiska Florens framstod klarare än någonsin som påvestatens huvudfiende.
89
När Gregorius XI år 1378 avled i Rom, praktiskt taget fången i ”den heliga
staden”, följde en kaotisk tid präglad av den s.k. ”stora schismen” där påvar och motpåvar
ersatte eller dubblerade varandra. Först med konciliet i Konstanz 1415 och under
Martin V:s pontifikat 1417-1431 kunde motsättningarna biläggas. 90
En blick på kardinalskollegiets sammansättning under Avignonperioden speglar
1300-talets situation. År 1305, när konklaven för första gången utsåg en fransman till
påve, dominerades kollegiet helt av italienare. Under Avignontiden, ”den babyloniska
fångenskapen”, utsågs 134 kardinaler, varav 111 kom från Frankrike, det stora flertalet
från Sydfrankrike. De italienska kardinalerna reducerades till en maktlös minoritet.
Under hela perioden fanns endast en engelsk och en spansk kardinal. Det tyska området
var inte ens representerat. När påvarna skulle medla i hundraårskriget inser man att
påvevalen, och försöken att återflytta påven till Rom, var en viktig dragkamp i det större
politiska stridsspelet. Påvarnas ”gyllene fångenskap” hos den franska kungamakten
medgav endast ett obetydligt politiskt spelrum för kyrkans ledning, och därigenom för
möjligheterna att medla i hundraårskriget. Kardinalerna berikade sig och sina släkter.
Vid vakanser på påvestolen valdes efterträdarna inom kardinalernas släkter, vilket gör
att man nästan kan tala om en ny sydfransk celibatär dynasti. 91
Av Acta-materialet framgår att Birgitta inte tycks ha noterat det antika Roms skönhet.
Enligt vittnen höll hon blicken fäst vid marken när hon gjorde sina återkommande
rundor i staden. Ett av vittnena framhåller att ”Birgittas kärlek till Kristus var så stark
att hon varken ville höra något om de världsliga fåfängligheter som funnits i det gamla
88 När nu påven slutligen återkom till Rom relaterade man i huset vid Campo de Fiori detta faktum till de
böner som Birgitta och andra gudsinspirerade visionärer under årens lopp hade sänt till Avignon, böner
som i Birgittas fall understöddes av bifogade uppenbarelser.
89 Om 1300-talspåvarna, Renouard, 1970.
90 ”Den stora schismen” behandlas utförligt av J.H. Smith i The Great Schism 1378. The Disintegration of the
Papacy, London 1970 och av Francis Oakley i The Western Church in the Later Middle Ages, Ithaka NY 1979.
91 1300-talskampen handlar inte enbart om geopolitik och ekonomi. Genast i början av seklet hade Filip IV
(den sköne) som kidnappade Bonifatius VIII deklarerat att en skiljelinje skulle dras mellan världslig och
andlig makt, d.v.s. påvedömets överhöghet skulle inskränkas till kyrkliga angelägenheter. I bakgrunden
fanns Marslius av Paduas idéer om att prästerna skulle hållas borta från politiken; staten skulle ha en
naturlig autonomi och ordning, skild från kyrkans. Marsilius gick så långt att han dessutom ville tilldela
folket den makt som här skulle delegeras till kungen när kyrka och stat åtskildes. Påven reagerad på Filip
IV:s agerade med bullan Unam Sanctam, vilket talar klarspråk i sig. Vi ser början till en ny ”statsideologi” i
1300-talsstriderna. Se t.ex. Harrison, 2000, s. 49-50 samt Duffy, 2002, s. 184-185.