Untitled - Åbo Akademi

472
huvudpersonen som reflekterar svar på frågorna: vem är jag och vem är du?
Olikheterna manifesteras både innehållsmässigt och formellt. Distansen skapas genom
det narrativa greppet, men narrationen etablerar redan i sig distansen som grund.
Sympati/empati visar sig som ett gott och funktionellt biografiskt närmelsesätt.
Egenskaperna utesluter inte distans och saklig kritiskhet. Avsaknaden, sådan vi noterar
den i Furuhagens biografiska resultat, understöder min bedömning. Empati och sympati
är inte enbart känsloattityder utan utgör nödvändiga metodinslag i biografin på ett sätt
som särskiljer ”genren” från andra historievetenskapliga kunskapsformer.
Elisabeth Mansén lyfter fram empatin som en nödvändig inkänningsmetod i sina
reflektioner över biografin:
Men även om man inte får identifiera sig med sitt objekt, tror jag att man med fördel kan
göra det provisoriskt, till dels och emellanåt. Jag tillät mig att gå ganska långt i mina
empatiska övningar. Jag reste runt till de platser mitt objekt besökt, lade blommor på
hennes grav och skaffade mig en akvarell som hon målat – en vy över Uppsala från 1840talet.
30
3 Professionens betydelse
Bland Birgittas levnadstecknare i min huvudanalys finns en kyrkohistoriker, fyra
historiker (varav två är medeltidshistoriker), två teologer (varav båda är religionspsykologer),
en litteraturvetare, en latinist/språkvetare. Inräknar vi de övriga biografiska
bilderna möter vi en litteraturhistoriker, två latinister (varav den ena är präst), en
religionsvetare och en jurist. När hagiograferna tillkommer får vi ytterligare tre teologer
(tre präster varav en katolsk präst) och en konsthistoriker. Sex av dessa har dessutom
visat ett intresse för biografiska studier kring andra personligheter än Birgitta. Bakom de
kvinnoemancipatoriska eller feministiska Birgittabilderna står en pedagog, fyra teologer
och två litteraturvetare.
Professionen har en avgörande betydelse dels för inriktningen i det biografiska
perspektivet och dels för tyngdpunkterna i bilden av Birgitta, vilket framgick med
tydlighet i min analys av biografierna. I ett historiografiskt perspektiv leder Arne
Jarricks ovanrefererade heuristiska instrument för rekonstruktion av människors
själsliga förflutna till vissa iakttagelser om historikers arbetssätt och genrer. Enligt de
teser han har formulerat i sitt raster (det historisk-psykologiska forskningsfältet) skulle
den typiske empiristiskt lagda historikern följaktligen syssla med doktriner och de
skiftande uttrycken på reflexiv tankenivå medan den hermeneutiskt inriktade historikern
skulle ägna sig åt mentaliteter och de omedvetna tankarna. Nivåerna svarar mot
historiografiska genrer. Medan idéhistorikern forskar om doktriner och reflexiva tankar
studerar mentalitetshistorikern de mindre pregnant uttalade attityderna hos grupper av
människor och psykohistorikern tar hand om de omedvetna tankeskikten, oftast hos
enskilda individer. En uppdelning enligt kognitiva, normativa och affektiva tankedimensioner
är givetvis ofruktbar eftersom Jarrick tydligt visar hur de olika nivåerna fungerar
som kommunicerande kärl. Däremot tenderar idéhistorikern att dras till de kognitiva
dimensionerna och psykohistorikern till de affektiva uttrycken.
30 Mansén, Elisabeth, ”Biografin och erotiken”, Att skriva människan. Essäer om biografin som livshistoria och
vetenskaplig genre, red. R. Ambjörnsson, P.Ringby och S. Åkerman, Stockholm 1997, s. 146.