Untitled - Åbo Akademi

132
leade den vetenskapliga intensiteten för medeltidsforskning och – inte minst – både
nationalomantiken och feminismen behövde sitt helgon.
Övergången från upplysningstidens historiesyn till den romantiska historieskrivningens
inriktning innebar att kompassen vändes mot medeltiden. Begreppet
”medeltid” infördes i historievetenskapen av Christoph Cellarius, professor i Halle
omkring 1700. Tidigare under 1600-talet hade termen tillämpats av filologer, litteraturvetare
och kyrkohistoriker. Bakom begreppet låg en humanismens och renässansens
övertygelse om skillnaden mellan den antika högkulturen och medeltidens barbari.
Reformationens dom över den medeltida kyrkan var likalydande. 111 Upplysningstidens
historiker i gemen hade intagit en negativ hållning till medeltiden. Liksom under
renässansen etablerades en tidsarrogans; man såg den egna innevarande tiden som mer
upphöjd än föregående historiska epoker. Dels bildades en underliggande historiesyn
som idealiserade historiens bästa perioder till de tider när kyrkan och religionen spelade
en mindre framträdande roll. Voltaire och Robertson, liksom de flesta europeiska
historiker, signalerade resistens gentemot medeltiden. Särskilt markant var fördömandet
när det gällde den katolska kyrkan. 112
De svenska upplysningshistorikerna betraktade medeltiden i samma skymningsljus
som 1700-talets ledande historiker och filosofer. Sven Lagerbring, Olof von Dalin och
Anders af Botin intog alla tre en uttalat negativ hållning till den egna svenska medeltiden.
Att man ändå såg epoken som ett centralt forskningsobjekt var didaktiskt dikterat:
den dystra historien kunde användas i varnande och upplysande exempel som den
mörka motbilden mot 1700-talets ljusa och kunskapsorienterande tid. 113 I sina skrifter
anklagar de svenska 1700-talshistorikerna den medeltida kyrkan för att bry sig mer om
pengar än om själar. Katolicismen definierades som knappt förmer än hedendomen;
hednatidens laster och missbruk levde kvar men dygderna hade ersatts av ”mörker,
barbari och osällhet”. Med sin auktoritet ansågs kyrkan ha förkvävt alla vetenskaper,
vilka kunde ha lett till kunskap, upplysning och förbättring. Dalin framhåller att man
fäste sig mer vid yttre botgöring än vid hjärtats omvändelse och att teologin mest
bestod av ”metafysiskt gräl, kanoniska lagar, mässor och ceremonier”. Botin såg den
katolska läran som ”ett sammanhang av orimmeliga trosmål, av fåfänga dikter, av
111 Bernheim, E., Lehrbuch der historischen Methode, München & Leipzig 1914, s. 77ff, samt Barnes, H.E, A
History of Historical Writing, Norman 1938, s.173. Ett synbart drag i den svenska historiografin är att det
fanns mycket få aktiva historiker av betydelse vid ingången till 1800-talet. 1700-talets vetenskapliga
högkonjunktur var över. Om 1700-talets professionalism och det yrkesmässiga läget vid inledningen till
1800-talet se Torstendahl, Rolf, Källkritik och vetenskapssyn i svensk historisk forskning 1820-1920, Uppsala 1964,
s. 7, 39.
112 Barnes, s. 151 ff.
113 Intresset för Birgitta och Vadstena kloster fick en fastare forskningsgrund i Sverige redan på 1700-talet,
även om den vetenskapliga och biografiska nyfikenheten fick sitt egentliga och breda genombrott först
under senare delen av 1800-talet. Eric Benzelius editerade i början av 1700-talet Diarum Vazstenense och
kortfattade uppgifter om Birgitta och hennes kloster presenterades i Sveriges kyrkohistoria (1708-1709) och i
Rhyzelius´ Monasterologia Sviogothica. Olof von Dalins, Sven Lagerbrings och Anders af Botins svenska
historieskrivningar ger också utrymme för Birgitta och hennes klosterstiftelse. Samma sak kan sägas om
Troils arbete Skrifter och Handlingar Til Uplysning i Svenska Kyrko och Reformationshistorien. Benzelius utgav
också 1710 den första utgåvan av Margaretae Nicolai Filiae Abbatissae Vadstenensis de S. Birgitta Chronicon,
försedd med kritiska noter. Jfr även den av Benzelius kommenterade Birgittabilden i Johannes Vastovius Vitis
Aquilonia, sive vitae sanctorum regni sveo-gothici, 1708. Birgittabilderna i Dalins Svea rikes historia ifrån dess begynnelse
til wåra tider (1747-1762) och Lagerbrings Swea rikes historia ifrån de äldsta tider til de närvarande (1769-1783)
refereras länge fram i detta kapitel. Samma sak gäller Botins nidbild i Utkast till svenska folkets historia, (1757).