Untitled - Åbo Akademi

226
Ingen plutarkisk dubbelkaraktäristik förekommer i denna biografi. Det konstateras att
Birgitta har fredsambitionen gemensamt med Jeanne d´Arc, den ena med vapen i hand
och den andra med diplomatiska medel, men i övrigt beskrivs Birgitta både individcentrerat
och individualistiskt. 410 Scener ur både Acta och Reuelaciones celestes används för
indirekt karaktäristik, men underställs biografens egna bilder av det svenska helgonet
och hans käll- sannolikhets- och tendenskritiska tolkningskonklusion i en dubbelstruktur
av diakroniska och synkroniska berättelselinjer.
Motstridigheten, pendlingen mellan olika känslor, förs in som psykobiografiskt
schema redan inledningsvis i biografin. Här avviker Bergh från samtliga tidigare
Birgittabiografer genom sin blixtbelysning av en Birgitta som ofta är otrygg, rädd,
tvivlande. Tanken på att hennes extatiska tillstånd i själva verket kunde vara framkallade
av djävulen förföljde henne bevisligen under lång tid, ända tills hon blev förvissad om
sin gudomliga mission. Redan i barndomsskildringarna manifesterar sig en förtröstan
som växlar med skräck, en rädsla som uttrycks som tvivel i vuxenlivet inför de egna
visionerna:
Den lilla berättelsen ger det moderlösa, utackorderade och därför kanske otrygga barnet i
blixtbelysning. Orden ”han som brukar hjälpa mig” är genom den Kristusförtröstan de
röjer en viktig pusselbit för förståelsen av Birgittas sedan barnaåren odlade religiositet.
Men hennes förtröstan växlar med skräck. Mitt under en lek med sina kamrater på
Aspanäs får Birgitta syn på en djävul ”med hundra händer och fötter och på alla sätt
fullständigt oformlig”. /…/ Tydligare kan man inte se hennes pendlande mellan
djävulsskräck och Gudsförtröstan. 411
Birgitta omtalas av Bergh som ”den begåvade och spännande lagmanshustrun”, ”den
aristokratiska Birgitta”, ”svensk adelsdam”, ”det begåvade och kanske attraktiva biktbarnet”.
Hon har sinne för konkretion och sensualism. Hon visar en ”stark verklighetsanknytning
och står med båda fötterna på jorden, väl orienterad i det praktiska livet och
alla dess detaljer”. Jämfört med den mer medelmåttige Ulf är hon ”färgstark”. Bergh
talar om ”den alltid lika sensibla Birgitta” och om hennes ”psykologiska skarpblick”
som är väl betygad på flera ställen i Acta. 412 Hon är ”kompromisslös i sin kamp” och
utövar ”auktoriteten hos den som vidarebefordrar överhetens bud” men
vilket egentligen är något annat än det man kallar civilkurage. Den självsäkerhet och
myndighet hon utstrålade kan snarare jämföras med den odiskutabla auktoritet som utgår
från en polis med häktningsorder. 413
Epiteten är som synes få. En oanalyserad och okommenterad bild glimtar då och då till
i texten. Den lägger tyngdpunkten inte vid lagmansänkan utan vid lagmansdottern (min
kurs.). Följdriktigheten i denna syn på Birgitta, som tar latentpsykologisk utgångspunkt
410 Bergh, 2002, s. 29.
411 Bergh, 2002, s. 34-36. Denna pendling återkommer biografin igenom som konstituerande själsdrag. Se
t.ex. s. 42, 44, 52, 62, 78-79, 49-150. Som Bergh påpekar kan vi faktiskt utläsa ur källmaterialet upprepade
beskrivningar av Birgittas närmast paniska skräck för att vara lurad av djävulen, lögnens fader.
412 Bergh, 2002, s. 48, 67, 122, 132, 137, 146, 177, 185.
413 Bergh, 2002, s. 90-92, 109. Citatet återfinns på s. 91-92. Samma bild återkommer, s. 182, där Bergh
konstaterar att ”Nu mer än någonsin liknar Birgitta en polis med häktningsorder”.