Untitled - Åbo Akademi

203
Med professor Carlssons metod hamnar man i dött annalistiskt registrerande, man går
förbi det innersta och avgörande, man kommer inte åt atmosfären och man tvingas fram
till rena betiser. 297
Debatten spred sig till flera tidningar. Dels utvecklades den till en allmän debatt om
skiljegränserna mellan vetenskaplig fantasi och vetenskaplig kritik, dels formulerade
debattörerna sig fram till en metodprecision för litteraturvetenskapens (i synnerhet
litteraturhistoriens) framtid. 298 Lars Lönnroth tog del i debatten och anvisade tydligt och
klart att litteraturhistoria skall lära av historia och inskränka sig till denna disciplins
strikta vetenskaplighet och metodiska skärpa. Många ansåg att litteraturhistoria inte fick
bli ”en konst över konsten på tryggt avstånd till vetenskaplig gnetighet och pedanteri”. I
så fall kunde en estetiskt suggestiv analys och livfulla framställningar uppväga bristerna i
källkritik och metodisk stringens. De metodiska kraven för litteraturhistorien var, enligt
Lönnroth, desamma som för historikerna: kritisk prövning av källorna, klara problemställningar,
noggrant underbyggda hypoteser samt en tydlig och klar terminologi. 299
Debatten gällde denna gång doktorsavhandlingen om drottning Kristina. Som vi
såg av metodanalysen över Stolpes Birgittabiografi har han trofast hållit fast vid sin
motvilja mot den historiekritiska metoden. Polemiken ovan ingick som en del i den
allmänna debatten om humanvetenskapernas mål och mening som var forskningspolitiskt
aktuell vid denna tid. 300 Tidens nya öppenhet inför historieforskningens
existentiella värde, d.v.s. tanken att ett existentiellt bruk av historien inte står i
motsättning till ett vetenskapligt, verkar ha influerat Stolpe. Problemet är att han inte
har tagit Carlssons första premiss i betraktande om att samtliga svenska historiker torde
vara överens om ”nödvändigheten av en vaksam källkritik” och att samförståndet inför
detta axiom gör att vetenskap och konst borde kunna finna varandra i ”kultursynteser,
som visar det mänskliga strävandet i hela dess mångfald och rika sammansättning”.
Frånvaron av konsekventa kunskapsteoretiska premisser hos Stolpe blir därmed ett
historisk-biografiskt problem av en annan kaliber. 301
297 Stolpe, Sven, Aftonbladet 6.6.1959.
298 Det var inte bara samhällsvetenskapernas accelererande dominans på den vetenskapliga arenan som
accentuerade debatten. Långt i bakgrunden hör vi tanken på ”de två kulturerna” som C.P. Snow etablerade
i början av 60-talet, d.v.s. splittringen i ”scientists” och ”literary intellectuals” vars olika syn på verklighet
och vetenskap hade gjort dem främmande för varandra. Se t.ex. von Wright, Georg, Humanismen som
livshållning, Helsingfors 1978, s. 95ff.
299 Stolpe, Sven, Aftonbladet 6.6. 1959 samt Lönnroth, Lars, Dagens Nyheter 6.6. 1959: ”Litteraturforskarens
uppgifter”.
300 På 1960-talet började man ifrågasätta den strikta weibullska metodinskolningen och den alltför långt
drivna objektiviteten. Vetenskapens snäva kunskapsintressen och specialisering skapade en efterfrågan av
breda synteser över större sammanhang. ”Objektivitetskravet betyder ingalunda att färglösheten skulle vara
en vetenskaplig dygd. Den verklighet som historikern skildrar är full av liv och rörelse och han bör efter
måttet av sin förmåga förmedla intrycket härav till sina läsare”, konstaterade Carlsson. Som motivering till
historiestudiet anförde han allmängiltigheten och den samtidshistoriska betydelsen. Identifieringen och den
historiska analysen av kollektiva och individuella problem, d.v.s. kunskapen om det förflutna, kunde hjälpa
läsaren att ”finna fotfäste i en värld som oavlåtligt förändras men är fylld av oföränderliga mänskliga
frågor”. Se Carlsson, ”Vad är historia”, Den svenska historien I. Från stenålder till vikingatid, Stockholm, 1966, s.
13-18.
301 Stolpes starka antipositivism är visserligen tidstrendig, men det källkritiska lättsinnet blir
anmärkningsvärt när han i andra sammanhang framhåller vikten av det objektiva och uttalar en dragning till
ett strängt logiskt kunskapsbegrepp. Han anför nythomismen och skolastiken som ideal och steg på vägen
till sin egen konversion. På trons område kräver Stolpe objektiv sanningsgrund och avvisar ”protestantisk
förvirring”, ”godtyckligt sönderplockande” och ”subjektiva infall”, Stolpe, 1955, ”En blick tillbaka, s. 121,
126-129. I biografin över Jeanne d´Arc säger han att han ansluter sig till den ”weibullska sovringen av