Untitled - Åbo Akademi

336
vara sonen Gudmars död, som förberett henne för det skådande bortom dödens gränser,
som är ett så karaktäristiskt drag i hennes visionära begåvning. 509
Drömteorier spelar en avsevärd roll i Sundéns tolkning av Birgitta. Detta bidrar till att
tona ner fascinationen för det extatiska och visionära – utan att reducera
uppenbarelserna till blotta drömmar. Sundén betraktar visionerna främst som
projiceringar av ett ”förmedvetet”. Han antyder att Birgittas brist på drömmöjligheter
kompenserades genom det visionära seendet. Hans bild av Birgitta formas ur en syn på
profetkallelsen som emanerande ur spänningar mellan individen och samhället. 510 I
mystikerperspektiv förliknar Sundén Birgitta vid Teresa av Avila, Hildegard av Bingen
och medeltidens brudmystiker i allmänhet. 511
Sundén håller biografin igenom fast vid en respekt för Birgittas inre religiösa liv.
Vill vi försöka infånga hans bild av helgonet finner vi den i det rörliga skeendet av
brister, misslyckanden, hämningar, skuld parad med en outtröttlig vilja till bättring.
Resultatet låter visserligen vänta på sig, men genom hennes relation till det gudomliga
stiger ett nytt själv fram. Den biografiska konklusionen lyder:
Vad som utsagts om hennes glädjestrålande anletsdrag kan ge oss en aning om vad som är
och förblir helgonens hemlighet. 512
Sundéns bild av Birgitta kan komprimeras i bilden av ”det förkastade barnet” och/eller
”profet med förhinder”. De hinder, som Sundén finner i Birgittas liv, är framför allt
bindningen till man och barn, undermedvetna och oläkta psykiska sår och förträngningar
ända från barndomen. Han fixerar och undersöker fyra fördröjande komplex i
Birgittas liv. Det första är medvetandegörandet av ”skuggan”, vilket sker när Birgitta
har identifierat sig med känslan av att vara horkonan i uppenbarelsen om ormungen
och hans moder. Det andra komplexet är hennes dragning till magister Mathias. Den
bindningen rycker hon upp med roten när hon konfronteras med sin ”animus” i
Frågornas bok. De bägge resterande komplexen krävde längre tid att lösa, de följde
henne nästan intill döden. Dem kallar Sundén för ”komplexet Magnus” och ”komplexet
Karl”, d.v.s. relationerna till konungen och till den egna sonen. Några av komplexen
fick en fördröjande inverkan på hennes andliga utveckling, men skapade samtidigt de
inre spänningar som senare utlöstes i kallelsevisionen. Först då hittade Birgitta tillbaka
till det tvåpoliga relationsmönster, som hon redan som ung flicka hade skapat åt sig
med Kristus som identifikationsobjekt. 513 Trots att Sundén epitafiskt titulerar Birgitta
som ”helgon” är hans psykobiografi inte, i Ludwig Zoepfs bemärkelse, historien om
509 Sundén, 1973, s. 37-38.
510 Sundén, 1973, s. 53-55, 180-199.
511 Sundén, 1973, s. 33-34, 60, 122, 127-128, 166. Den plutarkiska traditionen med dubbelkaraktäristik är
som synes seglivad.
512 Sundén, 1973, s. 229.
513 Sundén, 1973, s. 54, 80-82, 88-89. Uppslaget till dessa komplex kan Sundén förslagsvis ha fått i Tor
Andræs Mystikens psykologi. Besatthet och inspiration, Uppsala 1926, s. 322, där Andræ tolkar Birgitta så här:
”Visionen innehåller en ögonskenlig identifikationssupplevelse. Den begåvade kvinnan har övervunnit sin
hemliga mindervärdeskänsla inför magistrarnas boklärdom med vissheten, att hon ägde en högre insikt,
mot vilken lärdom är torra agnar”. Den vision som refereras låter Maria säga att hon, då hon bar Kristus
under sitt hjärta av honom fått all visdom ”så att hon ej blott förmådde förstå magistrarnas visdom utan
även se in i deras hjärtan och förstå vilka ord som kommo av den gudomliga kärleken och vilka som endast
komma av literaturae astutia”.